Nu är det dags för konsten

Hon utstrålar sådan glädje och harmoni att den nästan går att ta på. Och Berit Ernbacke är mycket riktigt en sällsynt lycklig kvinna, trots att en trilskande hand sedan fyra månader hindrar henne i hennes stora passion: konststudierna på heltid vid Sigtuna folkhögskola, där hon går andra året.
Men som den obotliga optimist Berit Ernbacke är, klagar hon inte över besvären, som hindrar henne att skulptera.
- Jag har alltid tyckt om att rita och måla. Nu har jag äntligen, äntligen fått chansen, säger hon, och berättar stolt att hon kom in på utbildningen vid 74 års ålder. Kurskamraterna är närmare 20 än 30.
- Man tas inte in via arbetsprover utan genom intervjuer - jättespännande.
Berit Ernbacke är född och uppvuxen i Huddinge på 30-talet, "rena landet då", och berättar om en barndom fylld av aktiviteter.
- Jag målade och ritade och läste mycket, spelade piano och gick på gymnastik.

Mormor i Hälsingland var en viktig person, och Berit Ernbacke berättar om den stora glädje hon kände när hon fick åka och hälsa på.
- Från 8-9-årsåldern reste jag själv hela vägen från Stockholm. Morfar mötte i Hudiksvall, och sen for vi vidare till Strömsbruk där de bodde. Mormor var glad och pigg, och kunde berätta hur många historier som helst. Morfar och jag plockade blåbär i skogen. När det blev för tråkigt brukade han säga: "Hör du, nu lägger vi allt mossa i botten av korgen, och så fyller vi på med dina blåbär".
Som ung drömde Berit Ernbacke om att bli språklärare, och sedan läkare. Ödet vill att hon inte blev läkare som hon urpsrungligen tänkt.

- Det låter konstigt men jag valde helt enkelt fel linje för att kunna fortsätta läsa medicin. Och mina föräldrar hade inte ekonomiska möjligheter att låta mig gå om ett år.
I stället valde hon lärarbanan och började läsa nordiska språk. I en kurs ingick röstanalys, så hon traskade till talpedagogerna Bröderna Nygren i Stockholm för att få röst undersökt.
- Och där sa man: "Ja, fru Andersson" (jag hette så då), "ni har ett alldelers perfekt talorgan. Gå direkt upp på Kungsgatan och sök jobb på Sveriges Radio!"

Efter två månader kom kallelsen till röstprov. Berit Ernbacke visade sig ha en behaglig radioröst och började på Sveriges Radio 1956 som vikarie för Britt Edwall som just fått barn.
- Britt berättade sedan att hennes mamma hade ringt och varit mycket upprörd över att hon börjat jobba så snart efter förlossningen. Hon trodde det var dottern hon hörde eftersom våra röster lät så lika.
Berit Ernbacke försörjde sig under studietiden genom SR, där hon jobbade i slutet av 50- och början av 60-talet.
- Såklart det kändes lite glassigt att jobba på radion. Vi har en familjehistoria om min son som var två-tre år när han brukade säga: "Nu sätter vi mamma på bordet" när han hörde mig tala i radion.

Största delen av sitt yrkesliv har Berit Ernbacke tillbringat i skolans värld. Det var först när hon gick i pension som det blev möjligt för henne att engagera sig i politiken.
- Som tjänsteman i kommunen tyckte jag inte att jag kunde göra det tidigare.
I dag har hon några få politiska uppdrag, som nämndemannaskapet i Attunda, och säger som så många andra nämndemän att det är lärorikt och nyttigt.
- På tinget möter jag människor jag annars aldrig skulle träffat.

Berit Ernbacke var ensambarn, och för henne känns det som en rik upplevelse att familjen nu består av femton personer, barn och barnbarn inräknade. Hon lever i nära gemenskap med sina barnbarn. De två äldsta delar hennes teaterintresse. Andra barnbarn är intresserade av att skapa, vilket gläder Berit Ernbacke. Om det skvallrar konsten i köksregionen: en bild av en glad, grön groda, och en akvarell föreställande en kaviartub med den röda korken fastklistrad på ramen.
Somrarna tillbringar Berit Ernbacke och hennes make gärna på Öland, där två av barnen har sina sommarstugor.
- Det är hur praktiskt som helt. Vi tillbringar en vecka hos den ena och den andra veckan hos den andra.

Sång och musik är andra glädjeämnen. Berit Ernbacke är sopran och sjunger i tre körer. Men just nu är det egna skapandet centralt i hennes liv, och så klart har hon börjat planera en separatutställning.
- Kanske någon gång i maj nästa år om jag återfått styrkan i armen. Men konvalescensen har gjort att jag faktiskt tror att jag kommer att använda båda händerna på ett helt annat sätt i fortsättningen, säger Berit Ernbacke, typiskt nog.

Nu är det dags för konsten

När Berit Ernbacke började sin senaste utbildning var hon 74. Det hade äntligen blivit dags att ägna sig på heltid åt sådant som skulptur. I ett tidigare liv var hon bland annat hallåa i radio och rektor.