Magnus Krantz sitter hemma i lägenheten med sju veckor gamla dottern Sonja i famnen. Hustrun Stina ska hämta storebror Oliver från skolan, och medan hon gör sig klar visar tvåårige Anton hur duktig han är på att gå baklänges. Magnus Krantz befinner sig verkligen mitt i livet, och njuter av det.
– Jag har alltid varit föräldraledig med de små, och jag har fått ut så mycket av det, säger han och smeker dotterns fjuniga hjässa.
Han växte upp i Vilsta i Eskilstuna med mamma, pappa och storasyster. Barndomen präglades av utelekar i Vilstaskogen. Senare blev det innebandy och friidrott, speciellt löpning.
– Löpning gillar jag fortfarande även om jag inte har så mycket tid över just nu.
I skolan var han den sortens elev som plöjde ner sig i egna intressen, och levererade bara så mycket han måste.
– Det är ju ofta killars privilegium i skolan.
Han var tidigt nyfiken på samhället och intresserad av hur det fungerade. Det gjorde att han senare engagerade sig i Liberala ungdomsförbundet, och i samband med ett politiskt ungdomsläger träffade han sin blivande hustru.
Efter studentexamen 1992 reste han till södra Frankrike för att plugga franska. Direkt efter gjorde han lumpen som kryptör i Enköping.
– Det var en chock att komma från ett behagligt medelhavsklimat till en hårt uppstyrd tillvaro, säger Magnus Krantz som också tillbringade en del av värnplikten på dåvarande militära staberna i Stockholm.
Han började läsa till en pol mag i Stockholm, men var oviss om vad han ville bli.
– Jag hade inga framtidsplaner och har aldrig sett mig själv som en ”yrkesperson”. Eftersom Stina pluggade till läkare i Uppsala flyttade jag hit 1995, säger Magnus Krantz som tog sin examen i Uppsala. För nöjes skull läste han även konsthistoria.
1998 fick han sommarjobb på Eskilstuna-Kuriren efter att tidigare ha varit redaktör för Liberala ungdomsförbundets tidning. Sedan började han skriva för Liberala nyhetsbyrån i Stockholm, där han också fick jobb efter studierna. På byrån skrev han ledare och annat opinionsbildande material som levererades till liberala tidningar ”från Ystad till Skellefteå”.
– Jag satt på pressvåningen i Riksdagshuset och jobbade, alldeles ovanför plenisalen. Det var verkligen första parkett och det gav mig inblickar i politiken på ett annat sätt.
Han slutade som chef för byrån som han lämnade 2010.
– Jag behövde nya utmaningar och ville göra något annat. Dessutom var jag trött på att pendla till Stockholm. När man får barn handlar ens bostadsort plötsligt om betydligt mer än om ett ställe där man sover.
Han slutade på byrån utan att ha något annat på gång.
– Det var lika bra att satsa fullt ut. Annars skulle det bara stanna vid tankar.
– Eftersom min fru jobbade som barnläkare i Uppsala kände jag att det var läge att hitta ett jobb här.
Magnus Krantz hade tur, och fick ett nytt arbete efter ett par månader. I dag sysslar han med kommunikationsarbete åt Mikrofinanshuset Progress Capital som investerar i Afrika.
– Vi administrerar investeringsföretag som är delägare i afrikanska bolag söder om Sahara, främst mikrofinansinstitut. Det rör sig om investeringar som är av social nytta och ger ekonomisk avkastning. Det är kul och spännande att få vara med i ett sådant sammanhang.
I slutet av 90-talet reste han och hustrun till Kuba, där de genom bekanta fick kontakt med företrädare för oppositionen. Några år senare gjorde regimen ett tillslag mot ”subversiva och kontrarevolutionära krafter”, och flera av deras vänner dömdes till långa fängelsestraff. Amnesty betraktade dem som samvetsfångar.
– Det startades en fond för dem, och vi åkte dit och träffade deras familjer för att ge dem pengar och moraliskt stöd.
Fast till sist upphörde Kubaresorna därför att den kubanska regimen inte skulle släppa in honom i landet.
– I dag bor många av de som var fängslade i Miami – en tragisk utveckling för dem som ville kämpa för sitt land.
Magnus Krantz tycker det känns skönt att bli 40:
– Det är kul, och jag behöver inte ta mig själv på så stort allvar längre. I dag känns det viktigt att ta vara på livet, för jag är starkt medveten om att livet är här och nu. Min mamma blev sjuk när jag var 20 och dog i sviterna några år senare. Min pappa dog plötsligt i cancer, och min svåger rycktes plötsligt bort. Sådant präglar en. Jag upplever och gläds över saker i vardagen. Och med barnen, sådana här små solstrålar i mitt liv, är det inte svårt.