– Samma år som jag föddes blev min bror som var fem år påkörd och dödad, säger Fimpen Lindberg.
Fimpens mamma avled också när han bara var ett år och hans pappa jobbade hemifrån veckor i sträck i skogen. Det blev grannarna hemma i Färila i Hälsingland som fick passa honom.
– Jag bodde här och där under veckorna.
Men när han var fyra år fick han flytta till Eugeniahemmet för handikappade barn. Från den tiden har han bara positiva minnen.
– Det fanns hur många lekkamrater som helst. På den tiden ansågs man handikappad om man mist tummen, så det var väldigt integrerat. Det var det ultimata eftersom alla hjälpte alla.
Som tonåring kom han till Norrbackainstitutet, där han bodde och studerade. Där träffade han sin blivande hustru Ann 1976, och där han började styrketräna. Han gick en elektronikutbildning på Norrbackainstitutet och blev medicinsk elektroingenjör. 1975 började han arbeta och flyttade in i sitt första egna hem. Han blev provberedare på Siemens Elema i Solna och flyttade till Almunge 1985. Året därpå gifte han sig med sin Ann i Almunge kyrka.
Sin idrottskarriär inledde han på Norrbackainstitutet. Där fanns olika sporter att välja mellan, bland dem rullstolsbasket, simning, bordtennis och tyngdlyftning. Och under en avgörande gympatimme testade han bänkpress:
– Det passade mig perfekt, för jag var stark redan från början.
Han deltog redan 1969 i Solnaspelen, en stor tävling för handikappade i Norden och kom ”trea eller fyra” i sin första tävling.
– På den tiden hette Sveriges starkaste man Benny Nilsson, och han tog sig an mig. Senare fann vi varandra i landslaget. Vi bodde alltid tillsammans när vi var ute och tävlade. Han blev min ledstjärna, och han sa att jag definitivt skulle platsa att tävla i OS om jag bara tränade.
Fimpen Lindberg deltog i sitt första handikapp-OS i Heidelberg 1972, där han kom fyra. Samtidigt hade han mycket annat i görningen förutom tyngdlyftningen under de här åren:
– Jag pysslade med raggarbilar och servade bilarna. Man var ung och ville göra allting på en gång, säger Fimpen Lindberg.
Han tog silver i sitt nästa OS, 1976, och sedan följde den sagolika sviten med fyra OS-guld i rad. 1984 slog han dessutom världsrekord: 275 kg i bänkpress.Sitt sista OS gjorde han 1996 och slutade som femma.
– Tyndlyftning är en idrott man orkar hålla på med långt upp i åren. Under min aktiva tid var jag sällan skadad.
I dag är musiken hans stora engagemang. Redan på Norrbacka lärde han sig spela blues och rock på gitarr ”efter bästa förmåga”, och han spelar sedan tolv år i bandet Krymplings, där också Tommy Leck, Roger Karlsson och Conny Käll ingår. Vännen Claes Yngström var med under bandets första spelning.
– Vi i Krymplings har samma humor och musiksmak, det är mycket en social grej. Oftast spelar vi på mc-klubbar, mest boogierock och lite eget. Vi gör covers på baksidorna av Creedenceskivorna, mest för att det är låtar som folk inte känner igen. Annars vill alla jämt höra Proud Mary, säger Fimpen Lindberg.
När han är hemma däremot lyssnar han gärna på allt från Björn Afzelius till opera.
– Musik är musik!
Fimpen Lindberg är också med och arrangerar Uppsala vinterrock. Nästa års upplaga blir hans 18:e. På lokal nivå har han varit engagerad i Almungeupplagan av Sikta mot stjärnorna. Tävlingen hölls i Augusts värdshus i Almunge.
– Det var en publicsuccé som lockande både barn och vuxna att delta. Hela byn var involverad.
Han har fortfarande sitt hjärta i Hälsingland och åker dit så ofta han får chansen. Där finns släkten, en egen stuga och möjligheter att fiska.
– På senare tid har jag blivit intresserad av hembygds- och säkthistoria. På en mosters sida är jag släkt med både Harald Blåtand, Den heliga Birgitta och släkten Vasa. När moster som var 95 fick veta det sa hon:
– Oj! Och sen så vart det vi då!