Anna Davidsson Bremborg, docent i religionssociologi, forskar kring religion i samtiden och har bland annat studerat minnessidor på nätet, ett fenomen som uppkom i början av 2000-talet.
– I dag är det svårt att säga vad de egentligen är, det finns så många olika former. Först var det hemsidor, men nu mest Youtube-videor och Facebooksidor. Det de har gemensamt är att de är skapade för att hedra någon som gått bort.
I nätets barndom krävdes omfattande kunskaper inom programmering för att skapa en minnessida.
– Men efter tsunamin 2004 kom fler sidor som var hemgjorda. Dels berodde det på att många som dog var yngre och att de hade vänner och anhöriga som också var yngre och mer datorvana, dels började det bli enklare att göra hemsidor. Behovet som många hade av att sörja tillsammans sammanföll med att det blev lättare att göra saker på nätet. Där förändrades mycket, säger Anna Davidsson Bremborg.
Några år senare införde flera begravningsbyråer minnessidor bland sina tjänster.
– Vi ville erbjuda ett mer organiserat alternativ till de sidor många publicerade själva, säger Peter Göransson, marknadschef på Fonus.
– Vi märkte tidigt att fler och fler kunder började fråga efter att göra mer digitalt. I dag väljer 35–40 procent att aktivera tjänsten.
De anhöriga bestämmer sedan om de vill lägga upp minnessidan offentligt eller bara för de närmaste, men det är just öppenheten många uppskattar.
– Det har bara varit positiva reaktioner. Man ser möjligheterna, att det inte finns några begränsningar. Vem som helst kan gå in och lämna en hälsning var de än befinner sig i världen, säger Peter Göransson.
Anna Davidsson Bremborgs forskning visar också att en större gemenskap i sorgen är något många sätter stort värde på. Minnessidan kan fungera som en virtuell gravplats, särskilt för den som inte kan ta sig till den faktiska graven.
– Den är väldigt konkret. Man kan pyssla lite med den, göra nya inlägg på årsdagar till exempel. Dessutom kan man läsa andras kommentarer och då blir det ett sätt att prata om sorgen och bearbeta tillsammans. Det kan vara viktigt att se att det finns andra som tänker på personen.
En annan positiv aspekt är att fler bortgångna uppmärksammas än tidigare.
– Tidigare hade vi bara minnesord i tidningar. Men de skrevs och skrivs om en utvald skara, personer som presterat något särskilt i arbetslivet till exempel. Oftast är det arbetskamrater som står bakom minnesord, det är inte lika vanligt att familjemedlemmar skriver. På nätet är det fler som bidrar och man behöver inte ha presterat något särskilt i livet för att bli ihågkommen.
Att bearbeta sorg digitalt har även mötts av skepticism.
– Det finns de som säger att sådana forum kan göra att man fastnar i sorgen, men det hänger också ihop med ett synsätt om att man väldigt snabbt ska lägga sorg bakom sig, säger Anna Davidsson Bremborg.
Dessutom kritiseras ibland öppenheten.
– Så är det med internet, en del kanske är för privata och drar in andra som inte vill vara lika öppna. Det är något vi får leva med, ingenting är okomplicerat.
Peter Göransson ser en annan fara i att alla inte är lika bekväma med digitala lösningar.
– Om hela familjen ska planera farfars begravning tillsammans kanske farmor inte förstår poängen med en minnessida på nätet och barnen är lite tveksamma men barnbarnen vill gärna göra en. Det är en generationsfråga, så jag tror inte att de skillnaderna kommer att finnas kvar i framtiden.