Hans yrkesliv speglar visserligen internationell nutidshistoria, men allt tog sin början i lilla Rättviksbyn Lerdal med utsikt över Sveriges vackraste sjö. Där är Jan Olof Snihs född och uppvuxen, och där drev hans far byns speceriaffär. I nästa by norrut låg Nittsjö med sin keramikfabrik.
– Far var handelsresande för keramikfabriken och gjorde långresor varje höst och vår. Då fick mor sköta affären.
Efter Lerdals byskola fortsatte Jan Olof Snihs i Rättviks folkskola, dit han tog sig på skidor eller spark om vintrarna. Efter realskolan i Rättvik och gymnasiet i Falun kom han 1952 till Uppsala för att läsa matematik, teoretisk fysik och kärnfysik (och i samma veva göra sin värnplikt vid I 13 i Falun).
Så mycket studentliv i Uppsala blev det inte, men han minns med värme gamla inrökta V-Dala nation, där han spelade pingis, schack och bridge, och gick på gasquer och skutt. Han tog en fil lic och tenterade för Kai Siegbahn.
Sin hustru Anna-Lenah, som läste medicin, träffade han på en dans i Rättviksparken midsommarafton 1955. Han fick ”damernas”, hon fick sista dansen. De återsåg varandra av en slump i Uppsala senare samma höst.
– Hon har varit och är en helt underbar hustru och ett helt makalöst stöd under alla år, säger han kärleksfullt.
Under sin yrkeskarriär har Jan Olof Snihs ägnat sig åt strålskydd. I början av sitt arbete på området forskade han fram en ny metod att mäta mycket låga radonhalter i uteluft och utandningsluft.
– Sedan utvecklade jag tillsammans med duktiga kolleger metoder för mätning av radon i svenska gruvor. Radonet orsakade på den tiden överdödlighet i lungcancer hos gruvarbetare, säger Jan Olof Snihs.
Han minns med glädje samarbetet med gruvforskningen, gruvingenjörer och gruvarbetare.
– Alla var intresserade och positiva.
På 70-talet hamnade en annan form av strålning i fokus: den från kärnkraftverk.
Under ett par decennier medverkade han i och ledde utarbetandet av principer för normer för personalstrålskydd på svenska kärnkraftverk och skydd för allmänheten.
Så inträffade Tjernobyl 1986. Jan Olof Snihs fick nu uppgiften att medverka i att utarbeta principer och normer för skydd mot konsekvenserna, samt, inte minst, informera om strålningsrisken.
– Det handlade om att få folk att förstå den relativa betydelsen i förhållande till andra risker.
När de baltiska staterna blev fria ledde han uppbyggnaden av strålskyddet och hantering av radioaktivt avfall där. Under 2000-talet fortsatte han det internationella arbetet med att ge råd och dåd om strålskydd och avfallshantering i Ukraina, Vitryssland och Ryssland.
– En fantastisk period. Jag besökte länderna ett flertal gånger och möttes av stort intresse och stor gästfrihet.
På 2000-talet fick han ännu ett internationellt uppdrag, med betydligt större risker än de tidigare: som vetenskaplig ledare för en internationell UNEP-grupp på Balkan, med uppdrag att spåra uran i marken efter krigen i Kosovo, Serbien-Montenegro och Bosnien. Experter från bland annat Schweiz, USA och Italien deltog.
– Vi utvecklade tekniker för att upptäcka rester av odetonerade granater med utarmat uran. Det var ett rent fältarbete. Framför oss gick minröjare, säger Jan Olof Snihs, och visar ett foto från Balkantiden där han står omgiven av kpistbeväpnade vakter från den internationella truppstyrkan – ett skydd mot krypskyttar. Resultaten av fältmätningarnas analyserades sedan, riskerna för allmänheten beräknades, och åtgärder rekommenderades sedan i rapporter.
Under alla år har han deltagit i internationella kommittéer och expertgrupper i Australien, Kanada, USA, Asien och Europa. Efter pensioneringen fortsatte han som strålskyddskonsult med eget företag, och åtar sig fortfarande uppdrag, mest på ideell basis.
– Jag har under mitt yrkesliv fått uppleva en fascinerande utveckling av mätteknik och strålskydd i teori och praktik. Mina arbetsuppgifter har varit oerhört spännande och intressanta, och jag har trivts väldigt bra under alla år.
Som många andra naturvetare tycker han om musik, och sätter sig gärna vid pianot och improviserar lite. I alla år har han kopplat av med att sköta skog och fastighet i Övre Gärdsjö i Rättvik. Och som den äkta dalkarl han i grund och botten är, ser han till att komma till spelmansstämman i Bingsjö om somrarna.