Ingrid Sjöstrand är ingen vanlig 90-plussare.
– Jodå, vi är många som fått tystnadspåsen över huvudet, säger hon.
Hon har inte förlorat sin nyfikenhet. Som samhällsdebattör har hon fortfarande viktiga saker att säga. Nu som då är det freden och fredsrörelsen som står i fokus.
Hon är född i Jämtland och växte upp i Stockholm. 1942 kom hon till Uppsala för att läsa nordiska språk, litteraturhistoria, historia och pedagogik. Här i stan, på Lindholms matsalar som låg mittemot Värmlands nation, kom hon i kontakt med vegetarianer för första gången. Hon har varit vegetarian sedan dess och lovordar dieten som botade barn med allt från hösnuva till diarré.
– Mina barn mådde jättebra och var aldrig förkylda. Jag är glad över att det finns ersättning för mjölk numera. I dag är det havremjölken Wow! No cow! som gäller. Vem har gett oss rätten att ta mjölken från kalvarna?
Ingrid flyttade på 70-talet till Stockholm, där hennes make var musikproducent på Sveriges Radio.
Själv började hon frilansa som kritiker i DN. Ingrid Sjöstrand engagerade sig allt mer i samhällsfrågor och blev en välkänd debattör på Arbetaren, DN och Vi.
På 70-talet åkte hon runt i skolorna med ett program om sin ”fundror” och uppmanade samtidigt barnen att strunta i rimmen. Fundrorna översätts nu till isländska av Heimir Pálsson.
Ofta handlade hennes texter om kärnkraft och fred, för fredsfrågan har engagerat henne mer än något annat. Hon var en av initiativtagarna till Kvinnor för fred, och har deltagit i de stora fredsmarscherna i Sovjet och USA på 80-talet. Bakgrunden till Ingrids engagemang är neutronbomben som lanserades på 80-talet, gjord för att skona byggnader men ta livet av människor och djur.
– Inga-Lisa Sangregorio och jag har också blivit trampade på av hästar, säger hon och refererar kylskåpsbilden.
De båda hade mycket att göra med varandra förr. Men samtidigt är Ingrid inte den som drömmer om det förflutna. Hon är i högsta grad närvarande i nuet och samtiden.
– I dag är jag politiskt aktiv genom att skriva. I fredsdikterna kan jag säga sådant jag inte kan säga i en vanlig tidningsartikel. Jag försöker närma mig folk utan att de springer, säger Ingrid som nyligen kommit ut med diktsamlingen ”Planet till salu”. Blå. med undertiteln Obehagliga dikter.
Inte många får uppleva att bli föremål för en doktorsavhandling medan de ännu är i livet. Carina Agnesdotter vid Göteborgs universitet har nyligen lagt fram sin avhandling Dikt i rörelse med undertiteln Ingrid Sjöstrand och poesins retorik i kvinnornas fredsrörelse. Och i höstas kom bibliografin: ”Ingrid Sjöstrand, texter 1950–2013”, skriven av Lillemor Widgren Matlack, omfattande barnböcker, romaner och diktsamlingar.
– Det blir ju många texter om man lever länge.
Tiden funderar hon en hel del över. Hon tycker allt går så långsamt och känner att hon fått börja hushålla med tiden.
– Jag väljer att göra det jag minst av allt vill avstå från. Jag måste prioritera tillvaron, och orkar inte syssla med mindre ”farliga” göromål, säger hon sakligt men lite otåligt.
Ingrid flyttade tillbaka till Uppsala efter nästan 60 år för att komma närmare barn och barnbarn.
– Här har jag funnit en annan sorts mänsklig gemenskap som jag uppskattar mycket. De gamla vännerna är döda. Vilken ofattbar gåva att få nya vid min ålder! Och de nya vännerna upplivar minnet av de saknade.