Hade inte Björn Smedby genomgått en blindtarmsoperation i unga år hade han troligen aldrig blivit medicinare. Och hade han inte funnit sig i faderns önskan att han skulle läsa till läkare i just Göteborg (där hans moster hade ett ledigt rum) hade han sannolikt aldrig träffat sin hustru Barbro. Kärlek uppstod när de båda kurskamraterna dissekerade pigghaj tillsammans de första dagarna på läkarlinjen i Göteborg 1950.
Björn Smedby är född i Göteborg, där hans pappa jobbade vid järnvägen. När han skulle börja gymnasiet flyttade familjen till Sundsvall.
– Det var en stor omställning, men bra för min personliga utveckling. Gymnasietiden var lycklig, och det gick bra i skolan.
Att han skulle läsa vidare var självklart. Han funderade på lärare i naturvetenskap, men blindtarmsoperationen fick honom att tänka om.
– Jag skrev studentskrivningen i svenska hemma i sängen, med en lärare vaktande bredvid.
Men sjukhusvistelsen var en aha-upplevelse och hade redan avgjort hans yrkesval.
– Med mitt intresse för människor och naturvetenskap skulle jag naturligtvis läsa medicin. Fast pappa var tveksam, det skulle ju ta 7,5 år. Vore det inte bättre att bli civilingenjör i stället, med bara fyra års studier?
På villkor att studierna skulle ske i Göteborg gav hans pappa med sig.
Han fick glädje av de nya studiesociala reformerna i början av 50-talet, naturastipendier och räntefria lån, och tog sin läkarexamen i Göteborg 1959. Studietiden blev lång, beroende på att han engagerade sig i studentkårsarbete och studierådgivning så till den grad att han slutligen blev expert åt kanslersämbetet på frågor om utbildningen av medicinare, som lades om under just de åren.
– Det då nya ämnet socialmedicin ville jag också ha med i min examen. Jag var intresserad av hur medicinen fungerar i samhället.
Han rekryterades till Uppsala 1962 för att tillsammans med amerikanska och brittiska forskare jämföra de sinsemellan mycket olika sjukvårdssystemen i de tre länderna.
– Det lät spännande och lockade mig mycket, säger Björn Smedby, som blev medicine doktor och docent i socialmedicin i Uppsala 1972.
En av hans egenskaper är noggrannhet, den andra nyfikenhet.
– Att forska är ju ett uttryck för nyfikenhet. Men att vara noggrann är en mer dubiös egenskap. Nu är jag så pass gammal att jag håller på att lära mig att saker inte behöver vara perfekta. Det räcker med att de är tillräckligt bra.
1980 blev Björn Smedby professor i hälso- och sjukvårdsforskning. Hans egna forskningsintressen har förutom internationella jämförelser på sjukvårdens område gällt faktorer som styr utnyttjandet av vården.
– Hälso- och sjukvårdsforskning är ett brett och tvärvetenskapligt område. Jag har handlett 25 doktorander, med både medicinsk och samhällsvetenskaplig grundutbildning, däribland flera sjuksköterskor.
Han har också haft många forskningspolitiska uppdrag. 1974–1993 var han knuten till Medicinska forskningsrådet, först som biträdande sekreterare, sedan som konsult. 1993–1997 var han heltidsanställd huvudsekreterare i Socialvetenskapliga forskningsrådet.
Sedan snart 50 år har han också arbetat med den svenska sjukdomsklassifikationen, en bok numera tjock som en telefonkatalog, som fått en bred användning i den svenska sjukvården. Det arbetet passar också hans språkintresse.
– Klassifikationen kräver både ett korrekt medicinskt fackspråk och ett språk som är begripligt för kontakten med patienterna.
I 25 år deltog han i WHO:s årliga konferenser runt om i världen med internationella klassificeringsexperter. Han har fortfarande kvar konsultuppdrag för Socialstyrelsen i frågor som rör klassifikation av sjukdomar och medicinsk terminologi.
Efter födelsedagsfirandet reser han och hustrun med barnbarnet Henrik till London. ”Barnbarnsresor” är numera en tradition i familjen. Häromåret hörde han, som fyller 80, ett av barnbarnen beskriva hur det är att fylla tio: ”Man fyller två siffror, man får köra morfars traktor på landet, man får ta hål i öronen och man får göra en barnbarnsresa”.
– Vi reser med ett barnbarn i taget, nu är det dags för nummer elva. När de fyller tio år så reser vi tillsammans till ett annat land och umgås intensivt en vecka och får en massa minnen som bara vi tre har.