Hemma hos Lars-Gunnar Larsson tar husets båda hundar vänligt emot i hallen. Han har levt med hundar sedan han var åtta år, och har svårt att tänka sig en tillvaro utan en eller ett par fyrbenta vänner, berättar han, medan vi slår oss ner i vardagsrummet.
Lars-Gunnar Larsson är uppvuxen i byn Vreten i Ljunghem, Skaraborg med pappa, mamma och två yngre systrar.
– Ljunghem som ligger mellan Hjo och Skövde var den minsta socknen i dåvarande Värsås kommun, klassisk scen för Grönköpings Veckoblad, säger Lars-Gunnar Larsson, som genom sin uppväxt där har en särskild känsla för Grönköpingsorten. Han har också medarbetat i tidningen.
Både farfar och farfars far var smeder. Pappa var småföretagare på orten och hade ett 30-tal anställda. Lars-Gunnar Larsson gick realskola i Tidaholm, som han beskriver som ”en hemsk plats”.
– Det enda positiva under den tiden var att jag upptäckte skogen och blev fågelintresserad. Sedan dess har jag tyckt om att vistas i naturen.
I skolan var han duktig i biologi, men blev aldrig riktigt kontant med matematiken.
– I 2:4-an bröt vi våra diplomatiska förbindelser, säger Lars-Gunnar Larsson, som i stället gick helklassisk linje och tog studenten i Skövde, något han med låtsad motvilja erkänner.
– Det var inte så länge sedan som det var finare att kuggas i Skara än att ta studenten i Skövde.
Han tänkte bli museiman och började läsa etnologi i Lund 1967 för Jan-Öyvind Swahn.
– Men det lyfte aldrig. Man måste brinna för sitt ämne, och det gjorde jag inte.
I stället började han inse att han var mer språkintresserad än han trott, och eftersom det inte fanns någon nybörjarkurs i arabiska den terminen började han i stället läsa finska i Lund våren 1968, fortsatte med ungerska och litauiska, och så småningom även sanskrit i Uppsala.
– Stig Wikander som var professor i ämnet är den lärare som har betytt mest för mig.
Lars-Gunnar Larsson gjorde lumpen vid Tolkskolan i Uppsala. Där hade han den legendariske läraren Sigge Lindqvist, som också var ÖB:s och alla andra höga svenska befäls personlige tolk.
– Jag går förbi hans grav när jag ska till jobbet i Engelska parken. Han var en makalös person och jag tänker på honom med stor respekt.
Lars-Gunnar Larsson var amanuens på Finsk-ugriska institutionen när han 1974 träffade hustrun Anki i samband med en informationsträff ”om några nya, administrativa påfund”. Han låter förstå att hon gjorde ett outplånligt första intryck.
– Hon var assistent i Nordiska språk och mer rutinerad än jag. Hon kom sju minuter för sent, sjönk ner på stolen och somnade omedelbart.
Han disputerade 1981 i finsk-ugriska språk, och blev bara ett halvår senare professor, endast 34 år gammal.
– När det gäller små ämnen som mitt är antalet tjänster begränsat. Man får antingen högsta vinsten eller ingenting alls, säger Lars-Gunnar Larsson, som själv inte tycker att det är något plus med alltför unga professorer:
– Är man så ung har man inte fått tid att utvecklas och kanske inte hunnit skriva så mycket mer än bara doktorsavhandlingen. Sedan hamnar man i grottekvarnen och har knappast tid att skriva över huvud taget.
Under sin tid som professor byggde han upp Finsk-ugriska institutionen, som när han kom hade ett blygsamt antal anställda och lika blygsam verksamhet. Men i början av 90-talet fanns det fasta tjänster i alla fyra språken på grundutbildningen: estniska, finska, samiska och ungerska.
– Jag kände att vi kunde stå för vårt utbud. Men tyvärr har de senaste årens besparingar gjort att vi nästan är tillbaka på ruta ett igen. Det är både tröttsamt och plågsamt, säger Lars-Gunnar Larsson, som därför valt att gå i pension till årsskiftet. Han fortsätter dock sitt akademiska engagemang, och ska bland annat vara opponent i Ungern. I mars ska han som svensk opponera på ungerska på en samisk avhandling.
Dessutom hoppas han få mer tid att titta på fåglar, och att skriva.
– Jag har massor av saker att skriva färdigt. Roligast är en ordlista som Linnélärjungen Per Holmberger samlade in i Valbo på 1770-talet. Det handlar om
1 600 samiska ord, och är ett viktigt vittnesbörd om samernas och samiskans utbredning – att det fanns samer i Gävletrakten på den tiden!