Stora snöflingor singlar sakta från himlen utanför Anne-Liis von Knorrings vackert dekorerade fönster medan hon berättar om sitt liv. I september 1944 kom hennes föräldrar till Sverige via Finland, gömda i en tom vattentank i en tysk båt.
– De gömdes mot betalning av en estnisk timmerman. Men en storm tvingade båten till Åbo fast den var destinerad till Helsingfors. Mamma var nästan färdig barnmorska, men gifte sig med pappa för att de skulle kunna fly tillsammans.
– Det blev ett bombardemang, när de var på väg till rådhuset för att gifta sig, så de var tvungna att söka skydd. Hon var 19 och pappa 24 år.
I en liten överfylld båt kom de över Östersjön till Gräsö, där kustbevakningen plockade upp dem. Väl i land bjöds de på ärtsoppa och hårt bröd innan de flyttades till ett flyktingläger i Österbybruk.
– Pappa fick arbete i skogen och mamma anställdes vid ett konvalecenthem för tbc-sjuka.
En tid bodde de i Korså bruk utanför Falun, där Anne-Liis von Knorring föddes.
– Vi flyttade mycket de första åren, till orter där det fanns väverier och spinnerier, som Borås och Mölndal. Myndigheterna ville inte att flyktingarna skulle samlas i de större städerna, ungefär samma tanke man ibland hör i dag. De baltiska flyktingarna kunde inte välja bostadsort. Det fanns restriktioner när det gällde Malmö, Göteborg och Stockholm.
Hon lärde sig snabbt svenska av kamraterna på gården, och var duktig i skolan. I åttaårsåldern ville hon bli läkare. I dag tror hon att de tankarna berodde på att hon var ”öronbarn” med stora erfarenheter av sjukhusvistelser.
– Kanske det spelade in att mamma också hade önskat bli läkare. Jag var naturvetenskapligt intresserad och funderade även på agronomi eller kemi.
Att läsa vidare var självklart.
– Jag minns att en kamrat i andra klass frågade: ”Ska du ta studenten?” Jag svarade ja. Då sa hon att det var jättesvårt. Men när jag kom hem och frågade mamma sa hon bestämt: ” Nej, det är inte så svårt”.
Efter studenten gick hon läkarlinjen i Göteborg i två år. Under det andra året mötte hon sin blivande man. De hade precis fyllt 21 när de gifte sig. I januari firar de 44-årig bröllopsdag.
– Det var en allians mellan en tusenårig adlig släkt och en estnisk bondesläkt med rötterna stadigt förankrade i myllan. Vi har haft ett bra liv tillsammans. De svårigheter vi mött har svetsat oss samman.
Efter två år på läkarlinjen lämnade paret Göteborg och fortsatte de kliniska kurserna i Umeå.
– Det var ett lyckokast. Umeå var ett klondike, med engagerade lärare, bra undervisning och små grupper.
Hon funderade på att rikta in sig på mikrobiologi eller anestesi, men först efter AT-perioden valde hon psykiatrin.
– Jag arbetade vid Umedalens sjukhus, motsvarande gamla Ulleråker, men insåg svårigheterna att fördjupa sig. Jag ville inte välja vuxenpsykiatri som min man, så det blev barnpsykiatri.
Under sitt yrkesliv har Anne-Liis von Knorring upplevt en explosion av ny kunskap och behandlingsmetoder.
– 1968, när jag började, fanns det inte så mycket kunskap, och bara en barnspecifik diagnos, ”abnormt beteende hos barn”. I dag kan vi erbjuda barn mycket mer, på grund av forskning om olika sjukdomar som autism, adhd och depression.
Hon tillägger att man inom vuxenpsykiatrin så sent som under 90-talet var förvånade över att vissa sjukdomar visade sig redan tidigt hos barn.
– Och vad gäller adhd så var det något man trodde växte bort i samband med puberteten.
Fyra år efter sin man, 1993, blev Anne-Liis von Knorring professor i barnpsykiatri.
– Det var något av en herrklubb inom fakulteten. Nu är det inget märkvärdigt att vara kvinna där, men då . . .
Under hösten har hon successivt trappat ner på jobbet. Tidigare arbetade hon för universitetet två tredjedelar av tiden och resterande tredjedel för Akademiska sjukhuset.
– Fast som professor har man ingen arbetstid utan en minimiarbetstid. Jag har fortfarande många uppdrag, i olika vetenskapliga råd och i stipendiekommittén, vilket innebär läsande av tusentals vetenskapliga artiklar.
Under åren har Anne-Liis von Knorring lärt sig att lägga bort jobbet när hon kommer hem.
– Jag och min make debriefar och avlastar varandra. Han har lärt mig mycket, som att låta bli att ta åt sig personligt. Det är ju så att kvinnor tenderar att ta på sig skuld. I mitt arbete har jag ofta upplevt hur mammor känner sig skuldbelagda medan papporna blir arga på ”myndigheterna”.