Han bodde de första åren i Eriksberg, där föräldrarna startade smörgåsfabrik.Företaget Smörgåstjänst gick bra ända tills hälsovårdsnämnden slog ner på att smörgåsarna breddes i familjens kök.
– Jag säker på att mors kök höll högre standard än restaurangköken.
Familjen flyttade till Gottsunda, Lurbo, där de startade Sveriges första öppna alkoholisthem, Gottsundahemmet, som var ett frivilligt boende.
– Uppväxten där präglade mig mycket. Vi bodde i samma hus som klienterna, säger Lars Olde som minns hur han satt i soffan och tittade på TV tillsammans med Uppsalas legendariska A-lagare, män som ”Stamärtan”, ”Mutto” och ”Kalle Småland”.
– Männen som bodde där var mina vuxna kamrater, och det var en väldigt nyttig skola.
Som barn sökte han sig gärna till ensamheten i skogen för att fundera. Naturen fascinerade honom.
Han var också tidigt intresserad av musik och läsning. Hans bror Jarl var bara ett år och fyra månader äldre, och de växte upp som tvillingar.
Han var intresserad av språk, speciellt latin, och tog studentexamen på latinlinjen 1964.
Lars Olde ville bli journalist, helst utrikeskorrespondent som Alf Martin i London och Knut Ståhlberg i Paris. Men han ville bli författare också, och skrev i tonåren flera bokmanus.
Ett manus fann nåd hos Bonniers förlag. Som 17-åring fick han träffa lektören Åke Runnqvist och tog tåget till Stockholm med sin roman.
– Jag tyckte det lät hoppfullt och var omedveten om att de flesta manus refuseras. Jag satt med Åke Runnqvist i en och en halv timme, och han kom med åsikter om manuskriptet.
På tåget hem gjorde Lars Olde det otänkbara. Som ung, obstinat idealist ansåg han att ingen hade rätt att peta i hans verk. Så han rev sönder manuset och kastade ut det genom tågfönstret.
– Där tog författardrömmarna slut.
Som journalistisk grund tänkte han läsa nordiska språk och svenska. Den akademiska karriären blev dock en av universitetets snabbaste. Han hann knappt skriva in sig förrän han blev intresserad av ett projekt som fadern och brodern sysslade med, vattenutrustning för djurstallar. Så i stället gick han in i familjeföretaget Hjalmarsson & Söner i Uppsala.
Företaget blomstrade, och snart omfattade exporten 25 länder. Sina språkkunskaper fick han god nytta av, både vad gäller korrespondens och förhandlingar.
– Fast det tog tio år att komma över tysklärarens stränghet beträffande der, des och dem. Men från en dag till en annan vågade jag strunta i det, och mot slutet kunde jag förhandla på tyska om riktigt tunga affärer, säger Lars Olde som reste mycket i tjänsten och har sett det mesta av världen flera gånger om.
Oljekrisen i samband med kriget mellan Iran och Irak i början av 80-talet blev ett stålbad för företaget som levererade komponenter till bland annat Saab, Volvo och BMW.
– Det blev tufft på fordonssidan och vi insåg att vi inte skulle överleva.
Efter 22 år i familjeföretaget började han som internationell sälj- och marknadschef. Mot slutet blev det uppemot 200 resdagar om året.
– Så jag har en stor frånvaroskuld att betala tillbaka, främst till min hustru men också till mina barn.
I dag är han affärsrådgivare vid Uppsala Innovation Center, driven av ett brinnande intresse för att stödja entreprenörer och forskning.
– Det är ju en miljö jag känner mig hemma i. Vi har lyckats fantastiskt bra i arbetet med att få företag att lyfta.