När Lasse Johansson berättar om sin barndom i Korpilombolo låter historierna som hämtade ur Mikael Niemis Populärmusik från Vittula. Hans far var jordbrukare och skogsarbetare, och sonen fick bland annat följa med på svedjebränning och öppna för nya åkrar.
– Jag var mycket ute i naturen. De flesta barn däruppe var tvungna att jobba när det var höbärgning. Ingen hade tid för någon simskola eller andra mer lockande aktiviteter om somrarna.
När dagens arbete var över fiskade han med kamraterna under de långa, ljusa sommarnätterna.
– Och vi hittade på bus, som att kleta smör runt dynamit, sticka ner en stubin och sedan sänka ner den i vattnet. Upp flöt massor av bedövade fiskar, berättar han, fortfarande förtjust över pojkårens fiskafängen.
– Det var en härlig, mustig tid, som jag har bra minnen från.
När han var femton började han spela gitarr i ett popband.
– Då upptäckte jag min kreativa sida i motsats till den praktiska, den som var knuten till jorden.
Efter humanistisk-estetisk linje på gymnasiet flyttade han som 19-åring till Göteborg, där han fick jobb som montör på Volvo.
– Jag kom söderut via Ams som styrde på den tiden. Ams utlästes i vår norra landsända som Alla Måste Söderut. Jag vidgade begreppet, slutade på Volvo, skruvade ihop en folkabuss och drog ännu till norra Afrika. Där tillbringade han ett antal månader långt borta från kraven på karriär här hemma.
Han gick medieutbildning vid Kalix folkhögskola i början av 1970-talet, och därefter finsnickeriutbildning vid Carl Malmstens skola Capellagården på Öland. Lasse Johansson flyttade sedan till Stockholm, där han jobbade som kvalitetskontrollant vid Kodaks filmframkallning. Han har alltid varit intresserad av fotografering, och jobbade då parallellt som fotograf.
I slutet av 1970-talet fick han jobb på Sveriges folkhögskoleelevers förbund, och engagerade sig sedan starkt i verksamheten vid folkhögskolorna. Han var redaktör för förbundstidningen och höll kurser i allt från mötesteknik till socialpolitik.
– De socialpolitiska kurserna hade fina föreläsare, bland annat dem ”Skå-Gustav” Jonsson.
Under 1980-talet bytte han bana.
– Jag är en sån som själv vill bestämma själv vad jag ska göra. Enklaste sättet var att starta eget.
Tillsammans med några kompisar såg han en nisch inom den nyvakna databranschen, och startade företag som anpassade dataspråket till svensk terminologi, först AV-bild, sedan Interface Desktop Publishing, båda i Uppsala. Han var även redaktör för framtagningen av Apples alla svenska programvaruhandböcker 1987–1997.
– När jag började intressera mig för datorer var handböckerna hemska, skrivna av tekniker som använde ord som ”deleta och ”printa”. Böckerna kom från USA och översattes av folk utan språkkunskap. Vår uppgift var att införa en svensk dataterminologi, och vi myntade begrepp som används än i dag.
I dag arbetar Lasse Johansson som konsult och utbildare vid egna företaget Template Publishing AB, Mallverkstan, där han jobbar med mallar, databaser, grafisk produktion samt formgivning av böcker och produktkataloger. Han skriver utbildningsmaterial och arbetar med marknadsföring, bland annat för Katalin Östra station.
Det var när han och Katalin besökte London 1991 som han hastigt och lustigt blev manager för ett rockband.
– På Leicester Square stötte vi på tre roliga musiker, Reno Brothers. De spelade rockabilly, gammal 50-talsrock. Jag var sedan deras manager i åtta år, arrangerade turnéer och fixade skivinspelningar. Det var kul som fan.
Här i Uppsala umgås han gärna med folk från andra länder. H an tycker de nya kulturerna är berikande, inte minst för att de ger honom nya vyer över hur andra ser på livet.
– Det handlar om att man ska förstå skillnaden mellan etnicitet och nationalitet. Du kan vara 100 procent grek, etniskt, och samtidigt 100 procent svensk. Jag tror att det har att göra med min uppväxt i Norrbotten. När jag kom ”till Sverige” kände jag mig faktiskt som en ”invandrare”, och sökte mig till människor i samma situation.
Han har inga tankar på att sluta arbeta bara för att han fyller 65.
– Jag måste alltid ha något projekt på gång för att må bra. Jag blir rastlös om jag inte har något att göra, så nu ska jag kila iväg för att träffa min vän Hans Odöö för att diskutera vårt projekt om utgivningen av en ordvitsbok med Uppsala som inspirationskälla.