Väl inne i lägenheten berättar Anton Zelikman med ett obeskrivligt lyckligt leende om hur dramatiskt livet har förändrats; hur han kan brista i gråt flera gånger om dagen bara av att titta på sitt barn.
– Allting förändrades när Sonja kom. Det var en oerhört mäktig känsla att hålla henne för första gången. Tidigare hade jag nästan fobi för att bära bebisar, men den känslan försvann direkt. Det gick fort att bli bekväm med att vara pappa.
Själv är Anton Zelikman född i Moskva och tillbringade sina första levnadsår där, och i Odessa.
– Jag är av judiskt ursprung, och en stor del av min mammas släkt utvandrade till Israel. Också jag och mina föräldrar flyttade dit, och bodde där mellan 1982 och 1984.
– Så blev min pappa, som är biokemist, erbjuden en gästforskartjänst i Uppsala, och vi flyttade hit. Han disputerade sedan och fick jobb snabbt. Min mamma som är språkvetare i grunden fick jobb på ett studieförbund som lärare i ryska och hebreiska.
Här i stan engagerade sig Anton Zelikman i Uppsala Ju-jutsuklubb. Under en 15-årsperiod jobbade han upp sig till 3:e graden svart bälte, och eftersom han inte fyllt 18 år blev han då den yngste i Sverige som graderade på den nivån.
– Jag deltog aktivt i klubbens utformning, och instruerade i många år både barn och vuxna. Efter tre-årig gymnasieutbildning på Linnéskolan, samhällsvetenskapliga programmet, företagargrenen, tillbringade han ett år i Toronto, Kanada, som trainee. Under studietiden i Uppsala jobbade han som bartender och servitör vid diverse krogar, klubbar, restauranger och nationer i Uppsala.
Fysisk aktivitet är något Anton Zelikman uppskattar.
– Det ligger mig varmt om hjärtat. Men till skillnad från många polare ”följer” jag inte sporter, som till exempel fotbolls-VM. Jag är inte så mycket för publiksporter utan gillar att i stället aktivera mig själv, med löpning och cykling, säger Anton Zelikman som gjorde Svenska klassikern under 20 timmar totalt år 2009, och har ett personbästa på halvmarathon på 1. 21.01.
Att han började cykla var en tillfällighet och en olyckshändelse. I samband med ett lekprogram under en företagsfest fick han en rejäl muskelsträckning på baksidan av låren.
– Då blev det stopp för löpningen, och jag hade just hade kommit igång med den och sprungit mitt första lopp och blivit trea i motionsklassen i Kungsholmen runt, säger han självironiskt.
Under ett halvår var det löpstopp, och vad skulle han göra då om inte cykla?
– Jag köpte en hyfsat bra racer och började köra på landsvägarna. Man behöver inte åka långt från Uppsala för att få ihop 15 mil, och snart satte jag upp ett mål: Vätternrundan. Sedan dess har det bara rullat på.
Och jo, även inom cyklandets värld finns det en motsvarighet till löparens ”runners high”, den belönande extrema lyckokänsla som är belöningen, försäkrar Anton Zelikman:
– Den kommer bara mycket tidigare. När man hoppar upp på hojen och det är juste väder och man har fått upp hastigheten, då kan jag cykla med ett stort smajl på läpparna i flera timmar.