Ödmjuk inför kraften hos barn

Hon lutar sig tillbaka i stolen i arbetsrummet i gamla Nymans verkstäder på Väderkvarnsgatan, där socialtjänsten i Uppsala har sitt säte. Hela sitt liv har hon arbetat med att hjälpa människor med svårigheter och problem, och har 65-årsdagen till trots inga planer på att dra sig tillbaka.
Hon är född och uppvuxen i villasamhället Duvbo utanför Stockholm. Hennes mamma var ensamstående, och Yvonne Schantz bodde tillsamman med henne i en storfamilj, med mormor och morfar, moster och morbror och kusiner.
- Mormor var en viktig person i mitt liv. Hon var en stark, självständig kvinna som blev en förebild för mig.

Som barn tyckte Yvonne Schantz mycket om att sy och att måla och rita, intressen som hållit i sig genom åren, även om tiden inte alltid räckt till.
- Jag minns när min moster talade om sin syjunta, och jag tyckte att själva ordet lät så spännande, säger Yvonne Schantz som än i dag är fascinerad av ord. I sin tjocka almanacka har hon särskilda sidor avdelade för tänkvärda citat.
Även hennes starka läsintresse - skolbiblioteket var en betydelsefull plats i hennes liv - har följt henne i vuxen ålder; Yvonne Schantz var den första i sin släkt som tog studenten.
- Att ha tagit studenten öppnade möjligheter på ett helt annat sätt än i dag.

Hon började på Socialhögskolan 1964 efter praktik på Tomteboda Blindinstitut och barnavårdsnämnden i Stockholm.
Yvonne Schantz fick efter en tid som kurator på Ulvsundahemmet en nyinrättad tjänst som kurator på S:t Görans psykiatriska akutmottagning.
- Kuratorer hade tidigare inte jobbat på psykiatriska akutmottagningar, så det kändes lite häftigt. Och det var en bra
läromiljö.
I samma veva träffade hon sin blivande man, och efter några år i Stockholm förde hans arbete familjen till Köping. Där arbetade Yvonne Schantz som skolkurator.
- Det var intressant. Tidigare hade jag träffat vuxna missbrukare och folk med psykiska problem. De här barnen var ofta friska, även i familjer som hade det svårt. Det gjorde att jag kunde hjälpa till på ett mer konkret sätt.

Till Bälinge flyttade familjen 1978. Yvonne Schantz finner många likheter mellan Bälinge och barndomens Duvbo, med kyrkan, skolan och bib-lioteket som bärande pelare.
Hon började som socialsekreterare i Uppsala 1982, och arbetade främst med barn som placerats i familjehem eller på institution. Under kommundelstiden var hon under åren 1997-2003 socialtjänstchef vid Björklinge-Bälinge kommundel. Sedan 2003 är hon utvecklingsledare inom Individ- och
familjeomsorgen.
- Ofta känns jobbet otacksamt. Det känns som att vi får på nöten vad vi än gör. Antingen får vi frågor från media om varför vi ingrep eller om varför vi inte ingrep. Det finns många förväntningar på vad socialtjänsten ska göra eller inte göra. Det är viktigt att vi är tydliga med vad vi kan och ska arbeta med.

Att tvingas möta så mycket mänsklig smärta och förnedring och samtidigt ducka för kritik utifrån, hur klarar man det?
- Folk som jobbar här är bra på att ge varandra feedback. Vi har dessutom handledning, som är en form av spegling och återkoppling. Dessutom händer det ibland att vi känner att vi har gjort en riktigt bra insats. Det är de stunderna man lever på.
De senaste åren har Yvonne Schantz engagerat sig alltmer i forskning kring socialt arbete.
- Jag fick möjlighet att gå en masterutbildning och tog min magisterexa-men i socialt arbete i Lund 2005. Det har varit fascinerande och utvecklande, säger Yvonne Schantz som nu är engagerad i hvb-projektet, hem för vård och boende.
- Det handlar om att se till att barn och unga får rätt insats på ett samtidigt kostnadseffektivt sätt. Det är en verklig utmaning.

Ödmjuk inför kraften hos barn

- Jag känner mig ödmjuk inför den inneboende kraft som finns hos många barn och unga som lever under problematiska omständigheter. De kan trots stora svårigheter i sin miljö hitta en väg, om de får stöd och hjälp att hitta den.Det säger Yvonne Schantz som 10 juni fyllde 65 år.