Att få växa upp i en troende familj gav Inger Agnarsson en trygg grund att stå på. Sin tro har hon sedan burit med sig genom livet, och även omsatt i praktisk handling. Hon är född i Oslo, där hennes pappa var pastor inom pingströrelsen, och bodde i förorten Høybråten de första tolv åren. Som åttaåring upplevde hon hur den norska huvudstaden ockuperades av tyskarna.
– Jag och mina sju syskon växte upp i skuggan av andra världskriget. Det var tufft, och vi präglades av omständigheterna. Vi fick trygghet i en svår tid genom vår tro som blev en ledstjärna, säger hon, och berättar om den starka gemenskap och sammanhållning som präglade familjen.
– Vi var en stor familj – jag är nummer fem av åtta syskon – men mamma var duktig på att handskas med både kläder och mat under ransoneringen.
Hennes mamma hade rötter i Årjäng, och släkten skickade matpaket till henne.
– ”Sverigepaketen” var ett positivt minne. När paketen kom var det fest, säger Inger Agnarsson som fortfarande minns hur ljuvligt de svenska pepparkakorna smakade.
Men hon har också andra, mer skrämmande minnen av kriget. Hon upplevde hur ”tysketöserna”, flickor som förälskat sig i tyska soldater, behandlades efter krigsslutet våren 1945. De ansågs vara landsförrädare och behandlades därefter:
Hon såg med egna ögon hur unga kvinnor samlades ihop på offentliga platser i Oslo där de hånades av folksamlingar och fick håret avklippt.
– Det var grymt.
När hon var tolv flyttade familjen till Sverige sedan hennes pappa fått kallelse som pingstpastor till Årjäng.
– Det var otroligt spännande att komma till Sverige. Det kändes som en befrielse. Vi hade ju levt under hårt tryck under kriget, säger Inger Agnarsson, som nu började i svensk skola. Under skolloven arbetade hon som tidningsbud, glassförsäljare och affärsbiträde.
1953 återvände hon till Norge, alltmer på det klara med att hon ville arbeta inom vården. 1954 började hon läsa till sjuksköterska vid Betania Sykepleierskole, metodisternas treåriga sjuksköterskeutbildning i Oslo.
Några år senare träffade hon blivande maken Rune som var från värmländska Holmedal, på genomresa i Oslo. De gifte sig 1959 i Filadelfiakyrkan i Oslo, och bosatte sig i Borås. Inger Agnarsson jobbade som sjuksköterska på lasarettet där. Makens arbete medförde att familjen ofta flyttade. Förutom i Borås bodde de i Bromölla, Bengtsfors, Årjäng och Upplands Väsby.
– Jag yrkesarbetade hela tiden och trivdes med det. På den tiden kunde man anställa barnflickor som behövde praktik. Det kändes viktigt att ha ett arbete, inte minst för att jag alltid har känt starkt för sjuka människor, säger Inger Agnarsson som 1983 vidareutbildade sig till distriktssköterska.
På de orter där hon bott engagerade hon sig i frikyrklig verksamhet. 1951–52 gick hon bibelskola i Filadelfia Stockholm. Hon har alltid tyckt om att lära sig saker, och har under åren också gått kurser i sömnad, matlagning, vävning och maskinskrivning. 1985 gick hon Livets Ords ettåriga bibelskola och engagerade sig sedan tillsammans med maken i församlingens ”Operation Jabotinski”.
– I slutet av 90-talet var jag var sköterska på församlingens båt Restauration som tog ryska judar från Sotji via Svarta havet till Haifa. Jag gjorde fyra-fem resor, månadsvis i taget. Båten är skrotad nu, och församlingen använder i stället ordinarie flyg.
1991 flyttade de till Uppsala och Stenhagen, och några år senare till en nybyggd villa i Funbo. Inger Agnarsson gick i pension vid 63 års ålder. Åren innan pensioneringen var hon distriktssköterska i Uppsala och Storvreta. För två år sedan flyttade paret till Uppsala.
Musik och sång har alltid spelat en viktig roll i hennes liv. Hon spelade dragspel, gitarr och piano, och ägde ett eget pianodragspel. I ungdomen fick hon privatundervisning i sång.
– Hela familjen var mycket för sång och musik, och min pappa spelade mandolin. Tillgången till musik var begränsad under kriget. Sådant glömmer man inte, säger Inger Agnarsson som tog med sitt pianodragspel till Sverige när hon gifte sig.
– Jag sålde det sedan, som dellikvid för pianot därborta, säger hon och pekar.
Pianot har både hon och hennes barn haft stor nytta och glädje under åren.
– Nuförtiden spelar jag lite på gehör då och då.