Det började med en lĂ„nad klarinett vid tolv Ă„rs Ă„lder. Och fortsatte pĂ„ Josefs kafĂ© i Ăsterbybruk. DĂ€r kunde den tonĂ„rige stammisen spela stenkakor, och en dag trĂ€ffade tonerna frĂ„n Muggsy Spaniers kornett hans trumhinnor. DĂ€r och dĂ„ inleddes en lĂ„ng kĂ€rlekshistoria med musiken, och Ă€n Ă€r den inte över. Men trots att Hasse Gille spelar en mĂ€ngd olika instrument, upptrĂ€der med sitt sexmannaband och sĂ„ sent som för ÂnĂ„gra veckor sedan spelade hem ett SM-guld i gammelharpa vill han inte kalla sig för musiker.
â Nej, nej. Jag Ă€r musikant. En Âmusiker spelar efter noter, en musikant spelar pĂ„ gehör, sĂ€ger Hasse GilleÂ.
Sedan sjuttiotalet tar musiken upp all hans tid men innan dess arbetade musikanten som stĂ„lsmed i Ăsterbybruk.
â Jag brukar kalla mig för den siste vallonsmeden. Min pappa ville att jag skulle bli snickare för att smedÂyrket var för tungt och skitigt. Men han kunde inte stoppa mig nĂ€r jag vĂ€l hade bestĂ€mt mig, sĂ€ger Hasse.
âLiteâ lĂ€rde han sig visserligen snickra i alla fall, tycker han. Ă
tminstone sÄ pass bra att han har blivit en av blott tiotalet professionella nyckelharpsbyggare i Sverige och hunnit bygga 242 nyckelharpor.
â Ja, jag hade inget eget instrument att spela pĂ„ i början sĂ„ dĂ„ var jag ju tvungen att bygga mig en egen nyckelharpa. Sedan fortsatte det, sĂ€ger han dĂ€r han sitter i skuggan pĂ„ förstukvisten till barndomshemmet.
Han trivs bra i det faluröda kulturhuset dÀr tre generationer bott före honom, men menar samtidigt att han rotar sig snabbt pÄ nya platser. Kanske Àr det dÀrför han beskriver New Orleans som sitt andra hem.
â PĂ„ dagen Ă€r staden ganska lugn, men det Ă€r pĂ„ kvĂ€llarna som den verkligen blommar upp. Musik hörs överallt, sĂ€ger Hasse som genom Ă„ren skaffat sig amerikanska musikerÂvĂ€nner och numera alltid kallas Hans from Sweden nĂ€r han kommer pĂ„ besökÂ. Han sĂ€ger att han blir tĂ„rögd bara av att tĂ€nka pĂ„ staden pĂ„ andra sidan Atlanten. Sedan börjar han gnola pĂ„ Do you know what it means to miss New Orleans.
â Man möts av en sĂ„dan vĂ€rme nĂ€r man kommer dit. Thereâs nothing like it.
Engelskan kommer automatiskt nÀr han pratar om staden han besökt fjorton gÄnger. Hasse tror att sprÄköra och musikalitet gÄr hand i hand, men kanske har de mÄnga resorna gjort sitt till för att underlÀtta sprÄkvÀxlingen. PÄ femtiotalet gick den unge Hasse Gille till sjöss med handelsflottan och besökte sÄvÀl Sydamerika som Asien.
â Jag blev akterseglad i Kobe och hade varken pass eller bagage ⊠ja, det var förstĂ„s en dam inblandad i den historien, sĂ€ger han med ett okynnigt leende och funderar vidare:
â Med tanke pĂ„ det liv jag har fört Ă€r det konstigt att jag lyckats fĂ„ fyra söner som artat sig sĂ„ vĂ€l.
Efter paddling bland krokodiler och flodhĂ€star pĂ„ Zambezifloden Ă€r det nu egentligen bara Australien och Nya Zeeland som finns kvar pĂ„ listan över platser att besöka. Men flygÂresorna blir bara besvĂ€rligare, tycker Hasse.
â Om man kunde frysas ner i en kapsel och tinas upp pĂ„ plats vore det bra. Men det gör inget om resan inte blir av. Jag Ă€r vĂ€ldigt nöjd med mitt liv so far.
Det dÀr med att fylla Ättio ser Hasse Gille egentligen inte som nÄgon stor grej. DÀremot ser han fram emot att fira dagen med en speltrÀff med vÀnnerna.
â Jag fyllde Ă„tta Ă„r och sedan dess har Ă„ldern stĂ„tt still fastĂ€n jag har vuxit. Nu ska jag bara lĂ€gga till en nolla till, annars Ă€r det samma sak som innan, sĂ€ger Hasse Gille och skrattar.
â Ja, min folkskollĂ€rarinna sa jĂ€mt att jag var sĂ„ glad. Men varför ska man inte vara glad?