Upp med hakan lite, säger fotografen. Anders Herrmann försöker några sekunder att hålla sig för skratt inför kameran, det fungerar sådär.
– Det var namnet jag hade i min nätdejtingprofil tidigare, "uppmedhakanlite", säger han och brister ut i ett förlösande skratt.
Han har lätt för det. Att skratta.
Den mer allvarliga sidan av Anders Herrmann syns mer i hans texter. Han bloggar om löpning, livet och träning på sitt företags hemsida där han också erbjuder sina kunskaper som träningscoach och föreläsare. Bloggen innehåller många personliga tankar, för att inte säga privata.
– Ja, det är en smal gräns mellan att vara personlig och privat. Jag tycker det är en utmaning att ligga så nära gränsen som jag kan utan att bli just privat. Ibland medför detta att det kan bli lite kryptiskt har jag insett.
Anders Herrmann är snart färdigutbildad psykolog och hoppas på ett första arbete på en vårdcentral, det ger en bredd av patienter, menar han.
Vi träffas hemma i hans lägenhet i Sala backar. Ett enkelt möblerat hem där fyra gitarrer, två akustiska och två elguror är det mest iögonfallande, förutom en hylla med pokaler och plaketter från olika löpartävlingar. Och sedan förstås de femton basilikaplantorna som växer över halva vardagsrumsfönstret trots att de snart är november och ganska mörkt när intervjun görs. Han ler lite undflyende när örterna kommer på tal, de är kvar sedan sambon flyttade ut i somras. På skrivbordet står två tomatplantor.
– Ta lite äppelpaj, den är nästan nyttig, det är inget vetemjöl i den, säger han medan han hämtar kaffekoppar från köket.
På sin blogg liknar han löpning vid en konstform som gått från hobby till en livsstil.
– Det finns en symbolik i löpning precis som det finns i målad konst eller musik. Den symboliserar livets gång, ibland är det lätt, ibland jobbigt, ibland vill man inte alls ut och springa, men man gör det ändå. Långpass manifesterar min person, jag är uthållig och jag når mina mål och löpning är som dejting, det gäller att inte springa för snabbt och att läsa in sin partner, säger han.
Men förra året blev det lite för mycket. Anders Herrmann arbetade heltid som psykolog i Tierp, körde två instruktörspass på Friskis och Svettis och sprang 14 mil i veckan förutom att han sprang mellan tågen för att hinna med logistiken. Han blev som han uttrycker det "nedtränad".
– Första tecknet, eller det här kanske du inte ska skriva, jo, men det absolut första tecknet på att man är nedtränad är att sexlusten försvinner. Efter det blev jag nedstämd och jag nådde aldrig formtoppen i löpningen. Lite som en depression.
Han blev tvungen att dra i handbromsen och bestämde sig för att vara hemma senast klockan sju på kvällarna och då göra saker som inte har med träning att göra, som att spela gitarr och dataspel.
Till sommaren, när han är färdig psykolog, vill han helst arbeta på en vårdcentral för att det ger en bredd av patienter. Han vill gärna också arbeta på en smärtenhet för att smärta intresserar honom, eller snarare hur människor hanterar den, att det är viktigt att omfamna den i stället för att motarbeta den. För fem år sedan blev han varse en speciell smärta.
– När jag var trettiofem gick det upp för mig att jag ännu inte hade barn. Jag minns att det var smärtsamt att tänka på det just då. Barn och familj är definitivt ett mål. Det blir ett gott liv även om det inte blir så, men nu jag är mer redo än någonsin, säger Anders Herrmann.