Gustaf och Hilma Landfors satsade mest pĂ„ yngste sonen Börje Âeftersom han gjorde bĂ€ttre ifrĂ„n sig i skolan Ă€n de Ă€ldre syskonen Marianne och Folke. Men Börje glĂ€ds inte Ă„t de goda betyg han fick nĂ€r han tog studenten i GĂ€vle 1940. Studieresultaten ledde nĂ€mligen till att Börje fick utbilda sig till officerare i Krigsskolan, Ânumera MilitĂ€rhögskolan ÂKarlberg, i Stockholm.
â Det var inte frĂ„ga om att Âtrivas. Det gick ju, sĂ€ger han och pĂ„pekar att det visserligen var smickrande att fĂ„ vara en ung ÂfĂ€nrik.
PĂ„ bordet i Börjes rum pĂ„ Ă skarbygĂ„rden i Tierp stĂ„r blommor, vindruvor och handmĂ„lade kort frĂ„n barnbarnen. Han prenumererar pĂ„ flera olika dagstidningar, som han plockar upp dĂ„ och dĂ„ och blĂ€ddrar i och lĂ€ser. Börje ÂberĂ€ttar att han sjĂ€lv hade kunnat tĂ€nka sig att bli journalist. Men nĂ„gra spĂ€nnande uppslag frĂ„n ÂkarriĂ€ren inom polisvĂ€sendet, som ouppklarade mord eller liknande, finns inte.
Desto mer minns han dock frĂ„n andra vĂ€rldskriget som pĂ„gick ute i vĂ€rlden medan han utbildades vid Krigsskolan. Minnena Ă€r inte hemska, men vĂ„gade. En gĂ„ng nĂ€r Börje lĂ„g lĂ„ngt norrut i Sverige sköt han mot tyskar som befann sig pĂ„ fel sida om den finska ÂgrĂ€nsen.
â Men som tur var trĂ€ffade jag ingen, jag sköt med flit vid sidan om, sĂ€ger han med ett leende.
Vid ett annat tillfĂ€lle under kriget nĂ„dde Börje en glĂ€nta i skogen. DĂ€r stod en pinne, och bortom den lĂ„g tyskockuperade Norge. Tillsammans med en av sina underÂlydande gruppchefer bestĂ€mde sig Börje för att runda pinnen tio gĂ„nger. DĂ€rmed kan han nu sĂ€ga:
â Under kriget var jag i Norge tio gĂ„nger.
Efter kriget blev det juridikÂstudier och sedan polischefsutbildning i Stockholm. DĂ€refter var Âarbetslivet i gĂ„ng och Börje tjĂ€nstgjorde bland annat som polisÂsekreterare och polisintendent Âinnan han till slut blev polismĂ€stare. KarriĂ€ren utspelade sig till största delen i Uppsala lĂ€n.
Ă
r 1948 gifte sig Börje med ÂGenhild. Historien om hur de ÂtrĂ€ffades lockar fram ett skratt hos Börje som förklarar att den Ă€r lĂ„ng. Börjes Ă€ldre bror Folke Âramlade ner i GĂ€vleĂ„n men drogs upp och rĂ€ddades av en person som sett hĂ€ndelseförloppet. Börjes förĂ€ldrar var oerhört tacksamma och höll kontakten med rĂ€ddaren efter hĂ€ndelsen. Genom kontakten fick de tips om en sommarstuga i Fagerviken, nĂ„got ovanligt pĂ„ den tiden konstaterar Börje. I Fagerviken tillbringade familjen mĂ„nga somrar framöver.
â DĂ€r fanns en liten flicka som blev min hustru.
Börje, som Ă€r mycket intresserad av sprĂ„k, berĂ€ttar hur han sommaren 1950 fick nog av att höra Âbekanta berĂ€tta om sina resor till stĂ€der som Paris och London. Han satte sig i bilen tillsammans med Genhild och dottern Birgitta och Ă„kte pĂ„ bilsemester i Europa. ÂFörsta utlandsbesöket gjorde han dock redan som 16-Ă„ring, till ÂBerlin. DĂ€r stod han i folkmassan utanför Hitlers kansli och fick se rikskanslern komma ut pĂ„ Âbalkongen.
â Folk tittade konstigt pĂ„ mig nĂ€r jag inte gjorde hitlerhĂ€lsningen, sĂ€ger han.
Trots att han behÀrskar tyskan bÀttre Àr Börje mer intresserad av franskan. Den har han fÄtt anvÀndning för vid flera tillfÀllen, bland annat nÀr han tillsammans med en grupp civilklÀdda poliser Äkte pÄ ett besök i Skokloster. Vid en bilparkering klev tre unga franska kvinnor ur bilen bredvid. Börje sprang i kapp dem och talade pÄ perfekt franska om att de glömt billyset pÄ.
â De tackade med lĂ„nga ramsor pĂ„ franska!
SprÄkintresset finns Àven hos dottern Birgitta som har bott i England i mÄnga Är, men som numera delar tiden mellan England och SkÀrplinge. Och sonen Carl bor dÀr förÀldrarna först trÀffades, i Fagerviken.
Men om det blir nĂ„got firande tillsammans med familjen pĂ„ Âlördag Ă€r Börje osĂ€ker pĂ„.
â Jag fyller ju bara 92, det Ă€r inga jĂ€mna tal.