Genom det uppländska landskapet med enar och kullar som författaren Jan Fridegård har gjort känt leder slingrande vägar till Gunggräna, där Jacob Johnson har sitt sommartorp. Avslappnad och (nästan) semesterledig möter han oss i grönskan med ett brett leende. Just närheten till humor och skratt visar sig snart vara ett karaktäristiskt drag.
Jacob Johnson bodde de första åren i Stockholm, men växte upp i brukssamhället Fagersta. Hans pappa var säljare på bruket och hans mamma var sjukgymnast. Tidigt blev han medveten om klasshierarkin på orten; uppdelningen mellan arbetare och tjänstemän var övertydlig.
– På en sida av Kolbäcksån bodde arbetarna, på den motsatta bodde direktörerna och tjänstemännen. Den kallades ”andra sidan” och var Fagerstas svar på Kåbo.
Han dricker lite kaffe medan vinden susar i syrenbersån som ligger på en bergknalle med utsikt över vida fält och en charmigt oregelbunden tomt. Sedan säger han:
– Men i skolan fanns ingen segregering. Mina klasskamrater kom från olika miljöer. Ibland har jag funderat på om det var avsiktligt. I dagens skola är det ju tvärtom. Men i Fagersta fick man kompetens från elever med olika klassbakgrund, reflekterar han.
Hans kärlek till naturen grundlades tidigt. Under uppväxten var han scout och ingick i ett pojkgäng som paddlade kanot och idkade friluftsliv. Han berättar entusiastiskt om läroböckerna i ämnet, med titlarna Ute och uppföljaren Mera ute.
– Det var små biblar för oss när vi var i 15-årsåldern.
En av sentenserna – ”Ju mer livet pendlar mellan motsatser, desto rikare kan det bli” – har blivit ett motto i livet.
– Det kan också tillämpas av en marxist, säger han belåtet.
1967 kom Jacob Johnson till Uppsala.
– Många i min generation kom hit för att plugga ”någonting”. Och jag var inget undantag. Vad jag skulle läsa var inte så genomtänkt. Först tänkte jag ta en pol mag, men bytte spår och läste kvartärgeologi.
Han var till en början inte aktiv i den gryende 68-rörelsen i Uppsala, men gick på seminarier, studiecirklar och inte minst föreläsningar hos Utrikespolitiska föreningen. Efter sin examen fick han tjänst i Norge som geolog vid Norges geologiske undersökelse och flyttade till Oslo. I Norge träffade han sin blivande hustru, konstnären Clara Aarts, i samband med att båda 1969 deltog i ett internationellt arbetsläger i Spanien. I Norge föddes också parets döttrar.
1976 flyttade paret till Uppsala, och han inledde doktorandstudier. De bosatte sig i Hamberg, där det då bodde många latinamerikanska flyktingar. Samma år gick Jacob Johnson med i Vänsterpartiet kommunisterna, ett parti där han nu varit aktiv i 35 år. Att bli medlem i partiet på den tiden var en omständlig procedur.
– Man måste kvalificera sig, först som sympatisör, sedan bli föreslagen och därefter invald. I dag anmäler man sig på nätet. Fast med dåtidens sätt fick medlemmarna fastare anknytning till partiet.
Efter ett års doktorandstudier fick han konsultjobb i Stockholm, och 1977 en tjänst som geolog på Sveriges geologiska undersökning. Jacob Johnson fortsatte parallellt med sitt politiska arbete. Snart började han engagera sig i flera internationella frågor, frågor som varit brännheta i flera decennier. Han har ett långvarigt engagemang i Palestinafrågan, till exempel genom Ship to Ghaza. Också kurdernas sak har engagerat honom i många år.
– Folkmordet i Halabja 1988 var den utlösande faktorn. Vid den tiden var jag ny ordförande i invandrarnämnden i Uppsala, och det fanns många kurder i Uppsala. Det var en viktig fråga för dem, och det blev en viktig fråga för mig, säger Jacob Johnson som därför tog initiativet till Uppsalaavdelningen av Svenska kommittén för kurdernas mänskliga rättigheter.
Som riksdagsman har han senare gjort flera resor till Kurdistan, och står bland annat i kontakt med en kurdisk journalist som han besökte i maj i ett fängelse i Diyar Bakir.
Jacob Johnson var under många år gruppledare för Vänsterpartiet i Uppsala. Han har suttit i riksdagen i två mandatperioder nu, och tycker att det är lagom.
– Jag blir ju 66 till nästa valrörelse.
Politiken tänker han dock fortsätta med, på något sätt, och har ett drömjobb i tankarna:
– Om det skulle bli en parlamentarisk utredning om en stor översyn av skattesystemet skulle jag gärna bli ledamot. Men tyvärr vill inte borgarna ha ett nytt skattesystem, säger Jacob Johnson, som för närvarande sitter i skatteutskottet. Det är ingen slump, medger han skrattande, för han besitter något så icke-marxistiskt och småborgerligt som en kamrerssjäl.
– Oavsett om det handlar om mycket pengar eller lite pengar så är jag noga med att förvalta.