När Birgitta Meurling som 19-åring flyttade till Uppsala för att läsa vid universitetet fick hon ett varningens ord på vägen av sin mamma. Men det handlade inte om vikten av att sköta studierna.
– Hon sa: ”Se nu till att det inte går för dig som för moster Gunilla och morbror Staffan (med efternamnet Bergsten), så att du blir kvar i Uppsala. Mamma betraktade akademin som ett elfenbenstorn. Yrkesmässigt har jag blivit just det som mamma Barbro hoppades att jag inte skulle bli: kvar i Uppsala.
Hon växte upp i Norrköping, där hennes pappa var kyrkoherde och mamma lärare i engelska och tyska. Hon var tidigt intresserad av att läsa och skriva, teckna och måla.
– Jag var språkintresserad, men ville inte bli lärare som mamma, säger Birgitta Meurling, som i stället började på kulturvetarlinjen på Trädgårdsgatan. Successivt övergav hon tankarna på att läsa språk. I stället hägrade museibanan, och hon började läsa etnologi i det gamla charmfulla huset på Åsgränd. Redan under A-kursen träffade hon sin blivande make Thomas, som i dag jobbar med it på Akademiska Hus. Efter studier i konstvetenskap återvände hon till Etnologen, där hon alltmer intresserade sig för kvinnohistoria och feministisk forskning.
– Det hade skrivits flera avhandlingar om andra kvinnoyrken: folkskollärarinnor, sjuksköterskor och industriarbeterskor. ”Kanske kunde prästfruarna vara värd en mässa”, tänkte jag, säger Birgitta Meurling, och berättar om den obeskrivligt härliga känsla hon hade när hon var på väg hem från Ica vid Heidenstams torg och plötsligt insåg att hon hade sitt avhandlingsämne.
Doktorandstudierna inledde hon redan som 23-åring, och säger lite beklagande att hon fram till dess inte hunnit med så mycket annat yrkesliv än guidningar på Löfstad slott (”mitt drömslott”) och andra museianknutna arbeten. Ibland kan hon tycka att det kunde ha varit nyttigt att röra på sig:
– Men samtidigt – i den här branschen ska man vara glad över att ha ett jobb över huvud taget, säger Birgitta Meurling. Erbjudanden har dock inte saknats: hon tackade nej till ett lektorat vid Mitthögskolan i Östersund för barnens skull.
Hon disputerade 1996 på avhandlingen Sarons liljor – en etnologisk studie av prästfruars könskonstituering. Hennes handledare framstod kanske som ett udda par: den feministiskt inriktade sociologiprofessorn Eva Lundgren och Anders Gustavsson, professor i etnologi med särskilt inriktning på religionsetnologi. Hon skrattar när hon ser min förvåning, uppenbart van att möta liknande reaktioner.
– Det blev en lyckad kreativ förening. Hon behärskade den senaste feministiska forskningen, han stod för den etnologiska basen, säger Birgitta Meurling som jobbade vidare på Etnologen med undervisning och handledning av studenter. Hon hade turen att dels få en forskarassistenttjänst, dels ett postdoktoralt stipendium under en period då Riksbankens jubileumsfond ”formligen pytsade ut pengar”.
– I dag låter det helt otroligt, men jag sökte inte ens det postdokstipendium jag fick.
I samband med att Etnologen slogs samman med Kulturantropologen flyttade etnologerna 1998 till Trädgårdsgatan, till samma hus där hon en gång började sina studier på kulturvetarlinjen.
– Det blev en grand final på Åsgränd, med avslutningshögtid och en jubileumsbok eftersom institutionen fyllde 50 år i samma veva.
I dag finns institutionen i Engelska parken, och Birgitta Meurling är studierektor, professor och programansvarig för kandidatprogram. Hon är även docent i folkloristik vid Åbo akademi. Under åren har hennes forskningsområden kretsat kring bland annat prästerlig kultur, akademisk kultur, genusperspektiv inom museologi samt kroppsideal och ätstörningar i ett genusperspektiv. Hon reser en hel del i jobbet; närmast står två veckor i Istanbul på tur.
På senare tid har hon i sin forskning återvänt till det prästerliga.
– Det handlar om hur kvinnliga präster klär sig, hur de tycker de bör klä sig, vad omgivningen anser, men också om den kvinnliga yrkesrollen, att bli tagen på allvar.
Hon har mest producerat vetenskapliga texter, men har blivit alltmer förtjust i att pröva nya genrer, gärna lite essäistiska. Hon skriver bland annat i UNT:s Humaniorablogg.
Och de för akademiker så typiska ”framtunga” meningarna är inte längre något hon brottas med.
– Jag har tränat upp mig och kostar numera på mig en hel del talspråksmässigheter, skrattar hon.