”Då lyfter vi”. Flygplanet stiger i takt med att Bengt Mattsson drar ratten bakåt. Det suger i magen när vi lyfter från Sundbro flygfält.
– Det är alltid något speciellt med att få lämna det jordiska, konstaterar Bengt Mattsson.
Med över 3 000 timmar och 64 års erfarenhet av flygning har han känt det där suget tusentals gånger.
Bengt är uppvuxen på en gård, en halv kilometer från Sundbrofältet. När han var sex år upptäckte han en dag att det cirkulerade flygplan ovanför familjens hus. Planen rörde sig bortåt och landade vid det som i dag är flygfältet. Ut ur planen steg två officerare, klädda i stiliga uniformer. De sökte efter en plats för ett nytt krigsflygfält.
– När vi fick se dem stiga upp mot skyn igen infann sig en sådan otrolig frihetskänsla. Det är samma känsla som när jag själv flyger, säger Bengt.
Under uppväxten tillbringade han i stort sett all ledig tid på Sundbrofältet. Så småningom fick han hjälpa till med att bygga och reparera glidflygplan. Femton år gammal fick han äntligen lyfta själv med ett glidplan.
Akademiska sjukhuset, stationen, polishuset. Bengt pekar ut riktmärken från där vi befinner oss, drygt en halv kilometer ovanför staden.
”Visst är Uppsala vackert?” frågar han. Med en mjuk sväng vänder han planet tillbaka mot flygfältet. ”Nej, nu tycker jag att du är redo för en looping.”
Bengts intresse och talang för flygning gav honom ett stipendium till USA där han fick flyga med Civil Air Patrol. Senare fick han möjlighet att göra inträdesprov till svenska flygvapnet. Men någon stridspilot blev han aldrig.
– För det första var jag tio centimeter för lång. Men jag har också alltid varit pacifist, säger Bengt.
– Jag har alltid tyckt väldigt mycket om fåglar, ja allt som flyger. Och jag har aldrig förstått hur man kan skjuta dem. Fåglar har väl inte gjort någon något ont? Samma gällde djuren hemma på gården. Psykologerna såg nog på en att man inte var någon stridstupp.
I stället sökte Bengt in till tandläkarhögskolan. Mest av en slump, enligt honom själv. Teknikintresset följde dock med honom in i tandläkaryrket. Genom åren har han tagit fram flera uppfinningar. Bland annat en så kallad superabsorbent som ersätter bomullsrullarna vid tandbehandling.
När det varit som mest har flygplanet alltid varit platsen där han får tid att landa.
– Ibland när det var stressigt kunde jag smita i väg på något kortare flygpass. Där och då koncentrerade man sig bara på flygningen. Man var som en ny människa efter. Vissa går ner i självhypnos. För mig fungerar det här.
Blodet rusar. För en sekund vänds världen upp och ner med gröna och gula fält som himmel och en mark i blått och vitt. ”Det där gick ju galant”, säger Bengt när han rätar upp planet efter loopen. Sekunden senare ger han sig på nästa konst.
Bengt Mattsson kan vara den äldsta certifierade konstflygaren i Europa. Sin första looping gjorde han redan 1953, eftersom han tyckte att den vanliga flygningen var ”för enahanda”.
– Sedan dess har jag förfinat tekniken. Flygplanet är mitt instrument, ungefär som ett piano är för pianisten. Att det kallas konstflyg är verkligen den rätta benämningen.
Det ser spektakulärt och farligt ut, men Bengt är aldrig rädd. Och det trots att tre flygarvänner omkommit. En av olyckorna bevittnade han själv– Längtan efter att komma upp i luften släpper inte. Naturligtvis var man skakad. Men inte för att de förolyckats utan snarare för att de var mina vänner.
Nere på marken igen tittar Bengt till planet. ”Det gäller att vara noga, både före och efter flygningen” förklarar han. En annan känner sig skakig efter de g-krafter man utsatts för. ”Nästa gång ska du se att du känner dig bättre”, tröstar Bengt.
För Bengt blir nästa gång så snart som möjligt. Får han själv bestämma skulle han vilja fortsätta flyga i minst tio år till.
– Världens kanske bäste pilot, Bob Hoover, var 90 år när han slutade. Att få slå det skulle vara något.