Erik Widerlövs läkarpraktik i den stora gamla villan i Svartbäcken påminner mer om en engelsk herrklubb än en klinik. Vackra orientaliska mattor i dämpade färger ligger på trägolv med breda plankor, inbjudande skinnfåtöljer öppnar sin famn för besökare, och bokhyllorna längs med väggarna når ända upp till taket.
– Här i huset har vi gjort mycket själva, rivit väggar, reparerat, designat och donat.
Erik Widerlöv ”kommer från den djupa myllan i södra Bergslagen”, och föddes i Ramnäs utanför Västerås. Familjen flyttade senare till Surahammar, där han växte upp.
Hans pappa var bruksarbetare och hans mamma sömmerska.
– Min mammas släkt härstammade från smeder och min pappas från bergslagsbönder. För dem var hårt arbete en självklarhet.
Erik Widerlöv var duktig i skolan, och den första i sin släkt som tog realexamen. En lärare i folkskolan föreslog föräldrarna att han skulle läsa vidare.
– Så vitt jag minns tyckte mina föräldrar att det var roligt och kanske lite hedrande.
Hans konfirmationspräst hade också ögonen öppna för unga begåvningar. Prästen understödde folkskolläraren, och ledde in Erik Widerlöv och hans barndomskamrat Claes-Bertil Ytterberg, sedermera biskop i Västerås, på den ”rätta vägen”. Erik började i realskolan i Hallstahammar och tog sedan studenten i Köping.
– Studierna var roliga och spännande. Jag slukade allt, och det gick bra för mig.
Det naturvetenskapliga intresset dominerade, och våren 1963 började han läsa medicin i Uppsala, efter att ha funderat på teologi. Han har fortfarande kontakt med sina kurskamrater, och år 2013 ska de fira 50-årsjubileum.
Det var i samband med lumpen som Erik Widerlöv och några andra Uppsalamedicinare 1968 sådde fröet till en bistånds- och katastrofutbildning som alternativ till den militära värnplikten. De kom med ett konstruktivt förslag till en bistånds- och katastrofutbildning.
– Myndigheterna lyssnade faktiskt och inrättade 1971 den första kursen i Kramfors där jag vistades under ett år. Kursen i katastrof- och u-landskunskap kändes förstås mycket meningsfullare. U-lands- och tredje världen-problematik över huvud taget var tidigt ett stort intresse, och jag följer fortfarande utvecklingen noga.
Efter läkarexamen fortsatte Erik Widerlöv forska. Parallellt med att han tog läkarexamen arbetade han vid Farmakologiska institutionen vid Uppsala universitet. Om somrarna vikarierade han som läkare runt om i Sverige. Erik Widerlövs forskning kretsade kring psykiatri med inriktning på farmakologi, det centrala nervsystemet och hjärnans funktion. Under 1970- och 80-talen ägnade han sig åt intensiv forskning vid bland annat Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Han disputerade jubileumsåret 1977 på en experimentell, farmakologisk avhandling. I början av 1980-talet vistades han två år i USA, dels en post doc-tjänst vid University of North Carolina Chapel Hill och senare som gästprofessor vid Duke university, North Carolina.
Under en tid i slutet av 1980-talet var Erik Widerlöv klinikchef vid S:t Lars sjukhus i Lund.
– Det var mycket lärorikt, men jag hade familjen i Uppsala och det var inget bra att långpendla, så jag hoppade av. Det var nog bland det bästa jag gjort i hela mitt liv.
Huset på Auroragatan köpte makarna Widerlöv 1982, och 1988 öppnade han privatmottagning i huset. Hustrun Birgitta är leg psykoterapeut och driver Centrum för kognitiv och beteendeinriktad terapi. Paret samarbetar mycket kring psykiatrifrågor och gemensamma patienter.
– Vi ger och tar. Eftersom vi har lite olika inriktning på vårt arbete kompletterar vi varandra.
Arbetet är Erik Widerlövs stora intresse, och han beskriver sig som arbetsnarkoman sedan unga år.
– Jag tycker att det är kul att jobba. Jag kan inte påminna mig att jag har haft ett enda jobb som jag inte tyckt varit roligt. Mina arbetsuppgifter har alltid känts spännande och utmanande.
Sin mottagning tänker han fortsätta hålla öppen.
– Även om jag trappat ned och avslutat en del sidouppdrag så har jag inga planer på att sluta.