Räds inte ett hårt jobb

Det blåser rent osannolikt hårt uppe vid Slottet, och Kristinabacken upp mot borggården känns motigare än vanligt. Elisabeth Fagerstedt är van vid motvind och vandrar backen upp och ner flera gånger om dagen.

Så här års är hon mitt uppe i planeringen av kommande utställningar, berättar hon medan vi slår oss ner i museets kafédel. Ett milt marsljus silar in genom de gamla stora fönstren mot Sturevalvet.
- Arbetssituationen på senare tid har inte varit någon önskedröm. Budgeten har minskat, men vi har försökt planera så att vi ska klara verksamheten i alla fall. Min förhoppning är att besparingarna inte ska märkas så mycket för besökarna, säger Elisabeth Fagerstedt.

Debatten om museets framtid, det vill säga dess placering högt uppe på Uppsalaåsen, fortsätter också. Elisabeth Fagerstedt tycker att diskussionerna blivit mer sansade på senare tid.
- Tidigare ville alla att museet skulle flytta, oavsett om de nya lokalerna var bättre eller ej. I dag verkar de flesta åtminstone anse att förutsättningen för en flytt är att den sker till mer ändamålsenliga lokaler leder till förbättringar.

När det gäller höstens utställningar på Uppsala konstmuseum verkar Elisabeth Fagerstedt slitas mellan lusten att berätta om allt som är på gång, och rädslan att berätta för mycket för tidigt. Men hon vågar ändå nämna en ovanlig utställning som hon arbetar med.
- Vi ska ställa ut flera Uppsalakonstnärer som inte är lokala enligt ett traditionellt sätt att se, säger hon, och berättar sedan om Alberto Frigo som samlar in fakta om allt i sitt eget liv.
- Han har ägnat sex år åt denna kartläggning. Han fotograferar till exempel allt han tar i med sin högra hand och har skrivit ner alla sina drömmar. Jag tycker det är djupt fascinerande.

Elisabeth Fagerstedt säger att just detta att få möta publikens reaktioner är en stor del av tjusningen med jobbet.
- Jag jobbar ju mycket med samtida konstnärer, och det är hemskt roligt att få vara med och förverkliga deras idéer, speciellt när det handlar om "svåra", komplexa konstverk.

Arbetsdagarna är ofta långa, med en hel del kvällar och helger. Spinning, men framför allt löpning är Elisabeth Fagerstedts sätt att koppla av och samla krafter. Hon hoppas få springa New York Marathon i år, men har bara en reservplats.
- Funkar det inte i år så har jag i alla fall en säker plats till 2010, säger Elisabeth Fagerstedt, och berättar att det finns ett stort intresse för löpning bland den kvinnliga personalen vid museet.
- Vi är ett gäng som brukar springa motionslopp som Vårruset och Blodomloppet tillsammans.

Elisabeth Fagerstedt säger att hennes liv och arbete på många sätt präglats av att hon var tonåring på 1970-talet.
- Tidsandan då har påverkat mig och min världsbild mycket. Det handlar om starka kollektiv, om tro på att det är lätt att dra ihop en grupp människor och jobba tillsammans med en viss fråga. Ibland kan jag sakna det där. Dessutom gillar jag konst som är lite politisk. Vi har väldigt lite av sådant i dag. Ibland är den nutida konsten introvert och handlar mer om konstnären själv.

Räds inte ett hårt jobb

Träning håller Elisabeth Fagerstedt i god form för det intensiva arbetet hon gör som chef för bland annat konst- och museienheten på Uppsala konstmuseum.