Jag träffar David Jansson i hemmet i centrala Uppsala. Han kommer gående genom valvet i huset för att öppna den kraftiga järngrinden ut mot gatan. Här har han och familjen bott i snart nio månader sedan de valde att lämna Stockholm för Uppsala. ”Ja, det är ett väldigt centralt läge. Nej det är inte så stökigt på gatan på kvällarna och nej, vi störs inte när folk lämnar restaurangen mitt emot.” David svarar tålmodigt på mina frågor samtidigt som fotografen tar lite bilder inne i lägenheten. Jag kikar nyfiket runt, blickar upp mot övervåningen och familjens sovrum medan David berättar hur mycket bättre det blivit för honom sedan familjen flyttat. Nu slipper han ju pendla till jobbet, kommenterar han glatt.
– Det får min hustru göra i stället.
Sitt namn till trots är han amerikan och flyttade själv till Sverige 2007. Intresset för Sverige startade i och med att han, tillsammans med sina föräldrar och en syster, besökte Åland för första gången i maj 2001. De deltog vid en släktträff och fick träffa sina åländska släktingar för första gången. Davids farmor hade lämnat Björsboda på Föglö 1923 och rodde i en mindre båt ut i sundet utanför hamnen i Degerby för att klättra upp i fartyget som tog henne till Sverige innan hon senare fortsatte till Göteborg och därifrån till USA. Davids farfar reste lite senare, och de två startade ett nytt liv tillsammans då de gifte sig och bosatte sig på Long Island.
– Farfar ägde ingenting som torpare på Åland. Min farmors far, som ägde en gård, skickade över farmor till USA för att hon inte skulle gifta sig med farfar. Men han reste ju efter henne så det hjälpte inte alls, säger David Jansson som inte visste någonting om familjens rötter innan han fick tillgång till hela historien från en släkting på Åland, som grävt i arkiven.
– Så sent på vid mitten av 90-talet trodde jag att familjen kom från Sverige. Jag visste inte att Åland inte var en del av Sverige och att de hade en egen flagga.
Innan den första Ålandsresan hade han inget intresse att gräva i familjens historia. Han hade inget behov av att ta reda på mer. Men i och med resan fick hans ursprung en helt annan betydelse.
– Det lockade mig. Och det öppnade ett helt nytt kapitel och en ny sida i mitt liv.
Resan till Åland väckte också ett intresse för det svenska språket och David anmälde sig till en sommarspråkkurs i svenska på Åland.
– Tyvärr hann min farmor avlida innan jag fick chansen att prata svenska med henne. Det hade annars varit roligt.
Med sina nya språkkunskaper började han resa till Stockholm ett par gånger om året.
– Jag trivdes. Här finns så mycket annat än hemma. Här finns riktigt gamla hus, äldre än vad USA är som nation, naturen ligger nära och skärgården är både tillgänglig och otroligt vacker. Jag ville bo här. Jag lärde också känna mina släktingar på Åland och jag gillar att träffa dem när jag har möjlighet.
I USA hade han utbildat sig till kulturgeograf, och disputerade 2005. Han fick då en tillfällig tjänst på Vassar College i delstaten New York. På grund av sin koppling till Åland blev han kontaktad av en forskare i Helsingfors med ursprung på Åland som undrade om han var intresserad av att delta i en ansökan om forskning om Åland. Han tackade ja och fick så småningom ett stipendium på två år för att forska på migration från Åland till Sverige. Han skulle bedriva sin forskning i Uppsala och flyttade till hit i juli 2007. Han hade då läst tre sommarkurser i svenska och klarade språket rätt bra.
– Jag flyttade till Uppsala som gästforskare på Kulturgeografiska institutionen eftersom jag hade kontakter här sedan tidigare. Så småningom fick jag en fast tjänst här men flyttade till Stockholm när jag träffat min blivande hustru, som bodde där.
De gifte sig, fick två barn och valde så småningom att sälja huset i Stockholm och flytta tillbaka till Uppsala.
Nu är cirkeln sluten och han är tillbaka där han började. Han trivs bra i Uppsala, som han tycker är en lagom stor stad och bra för barnen att växa upp i. Han saknar inte USA, och tycker att beslutet att bosätta sig här i Sverige är det rätta.
– Det enda negativa är att jag är så långt från min familj. Vi håller kontakt via datorn och det är bättre än att inte ses alls även om det inte är samma sak som att träffas på riktigt.