– Jag skulle önska att fler fick ta del av vad den klassiska musiken kan ge.
Det säger Sven Åke Landström vars liv förändrades då han som elvaåring fick ett valthorn av Kiruna kommun.
Musiken tog över hans liv så mycket att han efter 50 år bestämde sig för att lägga valthornet helt åt sidan.
– Det blev till slut för mycket resande och passande av tider till repetitioner och konserter, säger Sven Åke Landström när vi träffas i hans stora timmerhus en bit från Alsike kyrka.
En av de personer som påverkat Sven Åke Landströms musikaliska liv mest är den rumänske dirigenten Sergiu Celibidache, en ständigt återkommande gästdirigent för Radiosymfonikerna på 1960-talet.
– 1977 bestämde jag mig för att lämna orkestern, men jag blev kvar inom Sveriges radio, säger Sven Åke Landström.
På radion hade han många chefsbefattningar och uppdrag. Bland annat var han chef för Radiosymfonikerna, chef för Radiokören och chef för SR:s internationella relationer. Men det hela började uppe i Kiruna när folkskolorna köpte in sex trumpeter varav Sven Åke fick en.
– Sedan anställdes Gunnar Wihlstrand som kommunal musikledare och det var han som sa till mig att jag passade bättre att spela horn. Kort därefter fick jag ett valthorn, men det fanns ingen som kunde lära mig att spela. Det fick jag lära mig själv.
Inte nog med det. Efter en veckas trevanden på det nya instrumentet så hörde Kirunas orkesterförening av sig och ville att Sven Åke skulle börja spela med dem.
– Det var kul att spela även om övriga i orkestern var vuxna. Jag övade på mitt instrument nästan all ledig tid. Musiken blev oerhört viktig för mig och mitt liv.
När Sven Åke var 15 blev han antagen till Nordiska ungdomsorkestern i Lund och en dag ringde Norska operan.
– De behövde en hornist. Jag fick ta ledigt från skolan i tre veckor för att spela Puccinis La Bohème. Det var solon och svåra transponeringar som jag aldrig spelat förr, men det gick bra.
Det var vid den här tiden som Sven Åke Landströms största dröm tog form. Han skulle, trots att det var 144 mil till Stockholm, försöka få jobb i en professionell orkester där.
– Att jag skulle få jobb i radions symfoniorkester eller att jag skulle börja jobba på radion över huvud taget, kunde jag inte ens föreställa mig då, säger Sven Åke Landström.
Senare i livet studerade han hos en av världens främsta valthornister, Barry Tuckwell.
– Även om jag gick hos honom mycket sent så var det ändå fantastiskt. Då fick jag ju bekräftelse på allt som jag tidigare gjort intuitivt.
1967 provspelade Sven Åke Landström till Radiosymfonikerna och, som han uttrycker det, ”vann” en plats i orkestern.
– Man provspelar bakom ett skynke. Det enda som var viktigt var hur det lät. Det avgjorde vilka som får en plats.
Till Uppsala kom Sven Åke Landström tidigt. Här studerade han musikvetenskap och konsthistoria. Och det var även under studieåren som hans parallella karriär på Sveriges radio startade.
– De ringde och frågade om jag ville vikariera som orkesterproducent och jag tackade ja utan att riktigt veta vad jobbet innebar. På den här tiden fanns inte studiemedel på sommarlovet så det var ju en uppskattad inkomstkälla som dök upp, säger Sven Åke Landström.
Från 1963 till 2001 spelade han också i Kungliga Akademiska kapellet i Uppsala, där han småningom blev instruktör och även arbetade som tf director musices (kapellmästare) en tid.
– Åren före pensionen bestod av mycket resande för mig. Jag åkte till repetitioner och konserter samt reste för Sveriges Radios räkning.
Arbetet som chef över Sveriges radios internationella relationer gick ut på att diskutera goda lösningar inom europeisk radio, goda idéer samt samarbeten om sändningsrättigheter med länder inom Europeiska radiounionen som sträcker sig ända ner i Nordafrika.
Men nu har han lämnat både yrkeslivet på Sveriges Radio och packat ner sitt valthorn.
– Ja, jag kände mig nöjd med vad jag gjort och slutade för att ge plats åt andra saker i livet, säger Sven Åke som just har avslutat arbetet med en bok, en historik med anledning av Radiosymfonikernas 75-årsjubileum.
Han läser nu mycket mer än förr och reser fortfarande mycket, men nu för att lyssna på andra i stället för att spela själv.