Den som lyder goda råd är vis, heter det. Jag skulle vilja tillfoga: att ta emot god hjälp när den erbjuds är inte heller fel. Inför intervjun med dagens jubilar Gunnar Helmius fick jag med e-posten ett dokument med titeln ?födelsedagsnekrolog?, vari han på ett utmärkt sätt beskriver sig själv och sitt liv. I normalfallet är sådana bilagor, ofta överlämnade vid intervjun, närmast förödande. Men här blir frågan snarare hur mycket jag vågar knycka utan att min egen självkänsla tar stryk. Så jag lånar bara lite.
Inledningsmeningen vill jag dock inte avstå från: ?Mamma hälsade på sin syster i Stockholm den dag jag föddes. Alltså föddes jag i Stockholm.?
Så slumpmässigt är alltså livet, kan man tänka. Fast Gunnar Helmius erkänner att det inte är riktigt sant. Hans mamma hade goda erfarenheter av Stockholm, där hon framfödde sitt första barn och hade inte samma förtroende för lasarettet i Västerås. Därför for hon och hälsade på sin syster i huvudstaden.
Hans mamma var apotekare men var huvudsakligen hemmafru, pappan var lärare.
? Senare frågade jag pappa varför inte han var hemma och mamma jobbade, hon tjänade ju mycket mer. Men jag tror inte han förstod vad jag menade. Den möjligheten fanns liksom inte, berättar Gunnar.
Han påpekar att hans mamma var en fantastisk person som aldrig riktigt fick blomma upp på grund av en dominerande make och tillägger att också hans eget självförtroende länge tog skada till följd av pappans alltför starka inflytande.
? Dock lyckades jag på äldre dagar bättra på självförtroendet och kom därigenom att må mycket bättre, lägger han till.
Under skolåren var det mest just skolan som gällde. Han försökte vara med i scouterna, men fadern tyckte mötena slutade för sent, så det blev slut med det. Men han började segla på somrarna i 16-årsåldern, ett intresse han har kvar.
Han kom till Uppsala 1952, började läsa medicin och hamnade efter olika turer på Göteborgs nation, där han blev aktiv, bland annat som idrottsförman.
? Men jag bodde i nationshuset på Drottninggatan, påpekar han, vilket förklarar aktivitetsgraden i nationslivet.
Studierna fortgick under tiden och en nationskamrat ordnade vikariat i hemstaden Västerås, där han kunde bo hemma i föräldrarnas våning och fann att området, som röntgenläkare, var ?ett bra sätt att vara läkare på?.
? Jag slutade röka 1967 och räknade ut att jag på ett år hade tjänat 2 700 kr på att inte röka. Och för de pengarna köpte jag en segeljolle, som jag fortfarande har kvar, stationerad på sommarstället i Bro, berättar Gunnar Helmius, som senare skaffade en större båt, mer lämpad för en utvidgad familj.
? Jag fastnade för röntgenologin och fick ett vikariat här i Uppsala efter examen. Min chef uppmanade mig att fortsätta, men först skulle jag lära mig hyfs och skickades till Falun.
Så småningom disputerade han, ?fick stanna? och blev överläkare. Han kom de sista tjugo åren att mer och mer syssla med thoraxradiologi, det vill säga bröstkorgens röntgendiagnostik som bland annat omfattade hjärtat och de stora blodkärlen.
Mellan varven kombinerade han sitt resintresse med yrkesutövning, så han har varit röntgenläkare två månader på Samoa och ett år i Tromsö.
Han gick i pension ?i laga tid? och som pensionär har han bland annat intresserat sig för klimatdebatten. Han hade under forskarutbildningen lärt sig att man alltid skall akta sig för consensus, samstämmighet, inom forskningen och skrämdes nästan av att bara en ?sanning? fick torgföras.
? Jag är ju ingen klimatforskare, men jag följer debatten med stort intresse. Kanske kan jag kallas klimathotsskeptiker, sammanfattar han sin ståndpunkt att koldioxidproblematiken säkert bidrar men inte är hela förklaringen till klimatproblemen.
? Jag tror på människan. Ny teknik kommer och när en teknik gjort sitt, kommer något nytt. Varför inte artificiell fotosyntes, funderar Gunnar Helmius hoppfullt.