Resor till fjärran länder den bästa utbildningen

När Leif Berg kom hem från sin resa fortsatte han att jobba som lärare. Sedan 35 år tillbaka skriver han även läroböcker, bland annat serien Religion och liv. Det har blivit omkring 350 titlar.

– Backpacker. Jag hade inte hört talas om begreppet när jag gav mig iväg. Året var 1966 och jag var i 26-årsåldern, säger han när vi träffas på Söderön.

Här köpte han och familjen för sju år sedan fyra tusen kvadratmeter skogs- och sumpmark för att bygga ett fritidshus. Huset restes på ett år, med familjens förenade krafter.

Hit till Söderön flyttade sedan Leif och hans hustru Gunilla ut för gott för ett år sedan. De lämnade storstadslivet på Västra Ågatan i Uppsala för landet.

Huset på Söderön har byggs ut och om till ett modernt och bekvämt året-runt-hus. Alla roliga vinklar och vrår ger en känsla av Villa Villekulla stil och vittnar om sann snickarglädje.

Men det är resan till Indien som han börjar tala om när vi ses.

Osökt undrar jag vad som drev honom att göra den årslånga resan?

– Nyfikenheten. Jag ville ut och se världen. Mina föräldrar måste ha varit enormt oroliga för hur jag skulle klara mig. Jag skrev brev för att lugna.

Själva resan till Indien tog sju månader. Den började liftande på en landsväg i Enköping. Han liftade oftast, bodde hos folk för det mesta, sov på jordgolv, åt mest bröd och drack vatten, tog aldrig in på riktigt hotell, men i bland på enklare värdshus.

Schweiz, Italien, Grekland, Turkiet, Egypten, Syrien, Libanon, Jordanien, Irak, Kuwait, Australien. Länderna passerade revy.

Afghanistan var torftigast och kallast – det var mitt i vintern! Irak mest spännande och oförutsägbart.

Han höll på att mista livet tre gånger, var nära att dö i Libanon av saltbrist, vilket är farligt för hjärtat.

– I Pakistan duschade jag för första gången på tre månader, bodde hos ett par svenska missionärer, bröderna Kjell och Stanley Sjöberg.

–Det är ju mina kusiner, utbrister jag och tycker att detta är litet märkvärdigt; att Leif bodde hos dem i Lahore.

– Världen är verkligen liten, säger Leif koncist, stryker handen över pannan och säger att det nog var de enda svenskar han träffade under Indienresan.

Indien var mest omtumlande, kändes ofta som rena vansinnet.

– Men så fascinerande och intressant! Jag levde också ett tag med munkar i ett ashram i Himalaya och tränade yoga och meditation. Det var ett fantastiskt berikande och betagande år.

Vilka spår sätter det i en människas liv att ha varit med om något sådant?

– I backspegeln ser jag luffarresan till Indien som mitt bästa utbildningsår, mitt bästa universitet. Intrycken och erfarenheterna av den märks fortfarande i allt jag skriver. Jag har fortsatt att resa, till Indien, Mellanöstern, Latinamerika och Afrika. Det finns så många sätt att leva och tro på; att lära av allt detta, kultur och religion, har jag haft stor nytta av i livet.

På köksbordet ligger utskrifter av texter vid två påslagna datorer. Leif och Gunilla jobbar på en ny lärobok i historia för högstadiet.

– När vi producerar en lärbok utgår vi självklart i vad eleven bör kunna. Många skriver böcker utifrån faktauppgifter från andra böcker.Jag vill skildra det levande livet. Olika synsätt och värderingar ska framhävas för att spegla verkligheten. Språket måste vara lättläst, man får inte underlätta för eleverna genom att skriva för kortfattat och abstrakt, är hans programförklaring till läroboksförfattandet.