Ridningen ger helikopterperspektiv
I Ann Westins jobb ingår att rycka ut med ambulanshelikoptern vid olyckor utanför Uppsalas stadskärna. Även om ambulansen hinner före kan helikoptermanskapet rädda liv.
Foto:
I Ann Westins jobb ingår att rycka ut med helikopter vid olyckor utanför stadskärnan i Uppsala. Även om ambulansen hinner före kan helikoptermanskapet rädda liv. Helikoptern är nämligen utrustad med modern intensivvårdsutrustning och ombord finns både hon och en akutläkare.
Det är fantastiskt att hjälpa människor som är akut sjuka.
Men av alla spännande händelser de senaste nio åren i flygande tjänst blir hon speciellt varm i bröstkorgen när hon tänker på en äldre farbror. Han ramlade från ett tak och ådrog sig omfattande skador. Då hon presenterade sig och berättade för honom att han snart skulle få åka helikopter, replikerade mannen: "Åh, vad trevligt!".
Trots allvarliga skador och trots kaoset runt omkring kunde han se mig som person och säga något trevligt. Det var riktigt häftigt!
Det första Ann brukar göra när hon kommer till en olycksplats - om patienten är vid medvetande - är att lägga sin hand på patientens arm och presentera sig.
Om jag visar att jag ser dem, kan de se mig tillbaka. Så kan vi komma lite närmare varandra och få till ett möte och lite trygghet mitt i traumat.
Vad gör att du trivs på jobbet?
Det har jag funderat på själv. Det är inte de långa passen, tio timmar nattetid. Arbetet är visst intressant och spännande, men det viktigaste för mig är mina fantastiska arbetskamrater. Trots allt elände vi möter kan vi skratta och ha det roligt ihop. Det är ett sätt att överleva. Jag tror att patienterna trivs med att vi möter dem med leenden och vågar vara oss själva. Om man vågar le, gör man ett bättre jobb.
Stressen på jobbet har hon lärt sig hantera, den sporrar henne till och med. "Så fungerar jag."
För att motverka stress som kan uppstå uppe i luften rider hon eller mockar hos sin svarta märr, Pärla.
Egentligen har man inte tid med en häst när man har familj. Men i stället för att gå på yoga mockar jag eller rider. Det ger en frihetskänsla som får mig att återvända till familjen med större harmoni. Det är hemskt slitsamt men ger mycket tillbaka. När jag är i stallet benar jag ut mina tankar.
Ibland säger barnen: "Vi har ingenting att göra." Då åker vi till stallet i Broby och mockar. Vi kan vara där i timmar, det är så skönt.
Barnaminnen från jämtländska Bräcke doftar ugnsvarma vetebullar, hela vägen från morföräldrarnas konditori. Dofterna samsades med hund- och hästlukter. Vid sju började hon på Ekerids ridskola i Uppsala. Fyra år senare upplevde hon sin "första stora hundkärlek", en cockerspaniel med namnet Bamse. I övrigt var hon en "normal" tjej.
Utom i ett avseende.
Jag var lillgammal och tänkte på andra. Om det bara var en bulle kvar, roffade jag inte till mig den utan delade med dem som inte fått. Det förklarar kanske mitt yrkesval.
Trots trivseln med jobb och arbetskamrater är hon på väg att byta bådadera. "Min största sorg är att jag lämnar mina arbetskamrater." En vecka efter födelsedagen börjar hon på avdelningen för intensivvård för tidigt födda eller svårt sjuka barn.
Jag måste testa mina vingar. Inte för karriären utan för att lära mig nytt. Jag gillar att lära mig saker.
På födelsedagen inbjuder hon släkt och vänner till en 70-talsmaskerad med tillhörande diskomusik.
Det var bra diskomusik då, man kan inte låta bli att stampa takten. Och musik måste jag ha här i livet, jag blir lycklig av musiken, säger Ann Westin och gör sig i ordning för dagens ridtur.
Solen har klivit upp på himlen.
Så jobbar vi med nyheter