När vi träffas har hon just kommit in och duschat efter en välgörande löprunda i Stadsskogen och lyser av endorfiner. Anna-Lena Elfving gör mellan fyra och sex löppass i veckan: närmast hägrar Tjej-milen.
– Att springa är lite som meditation för mig. Ibland passar jag på att springa på luncherna. Det känns avkopplande och lugnande, och jag tycker att det känns lättare att jobba efteråt.
Också sången har följt henne genom livet. Under studieåren sjöng hon i Chalmers-kören och när hon senare jobbade i Oslo sjöng hon i kammarkören Cor Mio.
Att Anna-Lena Elfving skulle bli arkitekt var givet, och kanske genetiskt.
– Min pappa ritade hus, men han var inte arkitekt själv. Och det gjorde min farfar också.
Jag minns att jag satt som barn med ritmallar i pappas kontor och ritade planlösningar och passade in garderober och badkar. Jag visste inte alls vad yrket innebar, men gillade verkligen att göra planlösningar.
Hon är född och uppvuxen i den lilla byn Östra Frölunda i Västergötland, med 600 invånare.
– Det är en gammal gränsbygd invid Ätran, en spännande historisk bygd med en gammal borg där vallarna fortfarande finns kvar. Jag är fascinerad av platser med historia, och det var en av drivkrafterna till att vi flyttade till Uppsala.
Anna-Lena Elfving spelade fotboll i Östra Frölundas damlag, där hennes farmor Greta Torén spelade redan på 1930-talet.
– Det måste vara ovanligt att det fanns damfotbollslag så tidigt.
Efter studietiden i Trondheim fick hon sitt första arkitektjobb i Oslo, där hon bodde i åtta år. Under den tiden ritade hon plan og bygningsetaten i Oslo som motsvarar vårt stadsbyggnadskontor, med utrymme för 500 arbetsplatser. Anna-Lena Elfving har även varit med och ritat det nya Utlendningsdirektoratet i Oslo, samt en del bostadshus.
Här i Uppsala har hon bland annat varit handläggare för flerbostadshus i nya Bergsbrunnaparken och i Trasthagen.
– Och så har jag varit handläggare för ett projekt med flerbostadshus i trä i Östervåla - de är visst snart inflyttningsklara.
När Anna-Lena Elfving återvände till Sverige tvingades hon tillägna sig en helt ny terminologi.
– Jag hade ju lärt mig många arkitektoniska begrepp på norska, så jag fick försöka vänja mig av med att säga ”stöpa golv” när jag menade ”gjuta golv”.
Miljöfrågor har alltid varit viktiga för henne; examensarbetet från Chalmers var att rita bostäder för en ekobyförening.
– Jag försöker vara miljömedveten och applicerar mina kunskaper på de projekt jag jobbar med. Det handlar förstås ytterst om ekonomi och vilja hos byggföretagen. Privat handlar jag och min man miljövänligt och använder inte bilen mer än vi måste.
På vardagsrummets väggar hänger djärva, kraftfulla kvinnobilder. Anna-Lena Elfving har i flera omgångar gått kursen Modellen som färglandskap på Wik.
– Jag målar alldeles för lite i förhållande till hur mycket jag skulle vilja det. Det är skönt att komma ut till Wik på helgkurser, att få koncentrera sig, få lite driv och flyt.
I huset på Eriksbergsvägen har familjen bott i fyra år. Huset är ritat av Gösta Wikforss och byggdes 1960-61, berättar hon.
– Han bodde rakt över vägen här, i en hörnlägenhet. Jag tycker det känns lite charmigt att bo med så stark Uppsalaprägel. Huset har bra kvalitet och man har valt bra material. Den bästa arkitekturen är långsiktigt hållbar och tidlös med gedigna material.