Roas av historiska modeller

Ovanför soffan hemma hos Hajo Schmidt hänger en återgivning av ett dansk-svenskt sjöslag från 1600-talet. Går man närmare ser man att det inte är en målning utan ett Clara Waeverbroderi – och det är han själv som har gjort det.
– Jag såg broderiet på Ströget i Köpenhamn 1986 och stannade till, helt fascinerad. Jag kände att jag bara måste göra den, säger Hajo Schmidt som aldrig tidigare hade hållit i nål och tråd.
Så han köpte materialet, och även om det blev en del fel i början så kom han snart in i tekniken. Sedan dess har många vackra broderier lämnat hans händer.
– Jag fick smak för det.

Hajo Schmidt föddes i Berlin under brinnande krig. Familjen bodde i arbetarstadsdelen Wedding. Hans mamma var sömmerska och arbetade på klädfabriken Greve & Hanff i Berlin, där hon sydde skjortor på ackord. Hans pappa var mekaniker på en firma som tillverkade radioapparater, så kallade Goebbelskanoner:
– Propagandaministern ville att varje tysk skulle ha en radio i hemmet, där man kunde lyssna på alla lögner.
I slutet av april 1945 kom amerikanska och engelska bombplan allt tätare för att släppa sin last över tyska städer.
– Jag var bara tre år, men minns vilket liv det blev i vår trappuppgång när sirenerna började ljuda. Min mamma råkade tappa mig i trappan, och jag slog upp hela skenbenet. När faran blåsts över var väggen mellan vår och grannens lägenhet borta. När vi fick börja leka ute igen såg vi massor av förstörda hus och skolor, och överallt på gatorna fanns stora nedslagsplatser.

Hajo Schmidt minns också mycket väl hur det kändes att gråta sig till sömns av hunger, och glömmer aldrig den känslan. Än i dag blir han ledsen och lite arg över att se mat slängas.
– Människor som inte har respekt för mat har aldrig varit dödshungriga, säger Hajo Schmidt, som också minns vilken skräck ryssarna väckte när de kom in i Berlin.
– De brandskattade stan och snodde allt.

Livsmedelsbristen var enorm, så Berlinborna reste ut till landsbygden och bytte bort smycken och porslin mot sockerbetor och späck.
– Vi kastade aldrig någonting. Till och med potatisskalen tog vi reda på. Vi hackade dem fint och gjorde raggmunk på dem.
Några år efter kriget fick hans mor reda på att kyrkan ordnade resor till Sverige för klena och undernärda barn. Hajo Schmidt hamnade i Bollnäs, ett paradis jämfört med de ruiner och grå fasader Berlinbarnen levde i.
– När jag fick se Hälsingland med dess sjöar och skogar så sa jag: ”När jag blir stor ska jag flytta till Sverige”. I Bollnäs lärde jag mig simma, och fick många vänner. Människorna var så vänliga och lugna, och de ställde upp för oss barn, säger Hajo Schmidt, som återvände till Bollnäsfamiljen för att fira jul och nyår.

I slutet av 50-talet utbildade han sig till bandagist vid ett företag i Berlin som tillverkade arm- och benproteser; på grund av benskadan han ådrog sig som treåring i fallet i trappan behövde han ett sittande jobb.
1962 reste han och en kamrat till Bollnäs på moped. På vägen hem gjorde de två avstickare, den första till Een & Holmgren på Bergsbrunnagatan, där Hajo Schmidt hörde sig för om jobb. Det andra stoppet var i Stockholm, där just regalskeppet Vasa bärgats:
– Jag var nyfiken på att se vraket.

Det var hans första men långtifrån sista kontakt med Vasa. Senare kom han att ställa ut egna båtmodeller på Vasamuseet, och har som medlem i Vasas vänner rätt att gå ombord på skeppet. Han har också gjort repliker av föremål från Vasa, bland annat små kanoner och det lejonhuvud som satt ovanför kanonportarna.
Svensk historia har alltid legat honom varmt om hjärtat, och självklart kan han hela regentlängden.
– Fast mitt historiska intresse sträcker sig bara fram till Gustav III.

Efter att ha väntat några veckor på uppehållstillstånd kunde han börja på Een & Holmgren (senare Aktiv ortopedteknik), fick permanent uppehållstillstånd och blev så småningom svensk medborgare.
I september 1965 mötte han sin blivande hustru på ett fullsatt Landings. Nio månader efter första mötet gifte de sig.
– Det gick fort. Jag vet inte vad jag skulle ha sagt till mina egna barn om de velat gifta sig så snabbt som vi gjorde.