Vill man skoja till det kan man säga att Anna Pihl har medverkat till att 34 Uppsalabor hittills försvunnit sedan januari i år. Hon driver sedan många år Viktväktarna i stan; hennes medlemmar har förlorat 2 700 kg sedan årsskiftet.
Anna Pihl är född i Pellesberg, tvärsöver älven från Avesta räknat. Fortfarande har hon kvar lite av sin dialekt.
– Men om jag vill kan jag låta precis som Tony Richardsson, säger hon på brett Avestamål.
Hon var duktig i skolan, hade lätt för att lära och bra minne. Psalmverserna kan hon fortfarande.
Hennes far jobbade på Avesta järnverk, och hon var yngst av fyra flickor. Anna Pihl började läsa redan som femåring, och läsintresset har sedan varit hennes följeslagare genom livet
– På biblioteket i Avesta blev jag tidigt stammis, och fick hjälpa till och stämpla datum i låneböcker. Man fick låna max 15 böcker i veckan. Jag bar hem en kasse varje torsdag. På söndagen var böckerna slutlästa.
En stark läsupplevelse var D H Lawrence roman Den befjädrade ormen.
– Då insåg jag för första gången att allt inte är väl i världen, och blev medveten om att det fanns människor som var både onda och goda. Pappa, som själv hade velat studera, uppmuntrade alltid mitt och mina systrars intresse för böcker. Tre av oss tog studenten, säger Anna Pihl, som målande berättar om omgivningens reaktioner: folk undrade varför de inte kunde stanna kvar i Avesta, gifta sig och bygga hus som alla andra.
– Folk tyckte att vi var märkvärdiga. Vad skulle det vara för vits med att ta studenten? I dag inser jag hur starka mina föräldrar var. De stod upp för att vi skulle få studera, vi fick chansen, säger Anna Pihl, som 1967 flyttade till Uppsala tillsammans med en storasyster som skulle läsa vid universitetet.
Själv gick hon i gymnasiet, tog studenten vid Katedralskolan och läste engelska vid universitetet och gick en internationell sekreterarutbildning med engelska, franska och lite tyska. Efter utbildningen fick hon jobb på dåvarande Sparbanksföreningen. När företaget organiserades om valde Anna Pihl att arbeta med administration på Sparbankens Fastighetsbyrå.
– Jag tyckte fastigheter lät trevligare än banker, och det blev mycket riktigt en jätterolig tid, säger Anna Pihl som under sin tid på Spafab skaffade sig en mäklarexamen. Företaget flyttade sedan till Kungsgatan. Där var väggarna knallorange, taken postgula och möblerna bruna.
– Första gången jag kom in tänkte jag: ”Hjälp! Vad kan man ha på sig för kläder HÄR”?
Anna Pihl träffade sin blivande man i baren på Gillet, en situation som var betydligt mer romantisk än den låter, försäkrar hon. I september firar paret 35-årig bröllopsdag.
Viktväktarna, som då hade lokaler i Folkets hus, fick hon kontakt med genom en väninna som gått ner i vikt.
– Jag har aldrig varit direkt tjock, bara lite knubbig som barn och tonåring. Men efter graviditeten var jag överviktig och provade en mängd dieter, bland annat ägg- och rödvinsdieten, säger hon, medan vi skrattar åt den klassiska tokdieten (ett glas rödvin och ett ägg till frukost, två ägg och två glas rödvin till lunch, och tre ägg och tre glas rödvin till middag).
I dag har Anna Pihl haft kontakt med Viktväktarna i 25 år och jobbat för företaget i 17 år, sedan 1998, då Viktväktarna hade lokaler på Östra Ågatan. Sedan 2006 driver hon det som egenföretagare i Friskvårdssamaritens hus på Kålsängsgränd, enligt Anna Pihl ”ett fantastiskt ställe att jobba på”. Under sina år i branschen har hon sett många förändringar.
– Under senare år har många par kommit, viket jag tycker är glädjande. Det blir en helt annan sak när det blir en familjeangelägenhet, säger Anna Pihl, och krossar sedan myten att kvinnor i gemen skulle vara mer överviktiga än män. I stället hävdar hon att mer än hälften av alla svenska män är överviktiga.
– Grejen är att man inte tittar på män med de ögonen. Det är ett mycket större tryck på kvinnor, som dessutom har mindre motstånd när det kommer till att be om hjälp.
Jag frågar vilka egenskaper man bör ha för att vara ”Viktväktarmaterial”. Svaret kommer omedelbart:
– Man måste vara villig till förändring, och man måste vara uthållig. Man måste vara ärlig, och man måste längta till målet.
Sång och musik är viktigt för henne, och sedan 20 år är hon medlem i Danmarks kyrkokör, där hon är förstasopran.
– Att sjunga i kör är ett fantastiskt sätt att komma in i en bygd. Jag tackar Gud för min sångröst som gett mig så mycket upplevelser och så många goda vänner.