Egentligen heter han Ingemar Nordström, precis som en musikerkollega i dansbandsbranschen, men det är nu många decennier sedan någon kallade honom så. Sitt smeknamn fick Ruby Nordström efter den amerikanske jazzmusikern Ruby Baff.
– Det var mina kompisar som började använda namnet, och till slut ändrade jag det officiellt eftersom alla kände mig under det namnet.
Ruby Nordström föddes i bruksorten Horndal i Dalarna (”Ett lugnt och instängt ställe på den tiden.”), där hans pappa var byggnadsmålare.
– Han dog när jag var sex, så jag har inte så många minnen av honom. Mamma fick arbete som vaktmästare på IOGT. Vi hade tjänstebostad vägg i vägg med lokalen där det var dans, och jag somnade många kvällar till dansmusiken på andra sidan väggen.
Någon tidig, konstnärlig begåvning kunde inte skönjas, och han var enligt egen utsago inget större ljus på att teckna och måla.
– Det var ingen som direkt hoppade högt.
Intresset för måleri väcktes av en kamrats pappa som målade på lediga stunder.
– Jag var tolv, när jag fick börja nosa på penslar och färger.
Men det gick många år innan han började ägna sig åt konst ”på riktigt”. Hemma i Horndal ägnade han fritiden åt amatörrevy och trolleri. Sitt första jobb fick han som 13-åring, som springsjas åt ett konditori.
– Dåförtiden fanns det hur mycket jobb som helst. Man kunde prova på att jobba i blomsteraffär i Hedemora eller på cykelfabriken. Trivdes man inte var det bara att byta jobb. Det låter otroligt, men så såg arbetsmarknaden ut i mitten av 50-talet.
Ruby Nordström hade två kamrater i Uppsala som gick på Konstfack. Han frågade dem hur man skulle göra för att komma in, sökte, och kom verkligen in 1963. Samtidigt flyttade han till Uppsala. Den första tiden var inte särskilt kul; han hade aldrig varit i en stor stad, allting kändes främmande och annorlunda.
Som konstnär jobbar Ruby Nordström i olja, akryl och akvarell. Ofta har hans verk varit stora. Han har gjort offentliga konstverk som finns på ett flertal platser i Uppsala. Under åren har han haft runt 25 separatutställningar, förutom i Uppsala även i Stockholm, Halmstad och Helsingborg samt deltagit i en mängd samlingsutställningar.
– Men jag har kommit till ett stadium där utställningar inte känns så spännande längre. Det kostar mer än det smakar, ekonomiskt och arbetsmässigt. Jag har inte samma utbyte av utställningar som för 20 år sedan.
I dag fungerar det stora vardagsrummet på sjätte våningen ”med perfekt ljus från norr” som ateljé.
– Jag gör inga stora grejer längre, och målar väldigt oregelbundet. Fortfarande gör jag hellre grejer på chans och låter det bli jävligt dåligt, än jag kör på säkerhet och vana. För rätt som det är kan det ju bli jävligt bra.
Parallellt med konsten har musiken alltid följt Ruby Nordström. Som 20-åring lyssnade han på Charlie Parker och Dizzy Gillespie. Fem år senare, 1960, grundades bandet Sextett 60, där Ruby Nordström var en av initiativtagarna. Men när Ruby Norström, började på Konstfack och lade sitt flygelhorn på hyllan, så dog bandet sotdöden.
– Men efter 40 år har vi återuppstått, med både gamla och nya ansikten. Eftersom alla är Uppsalabor och de flesta pensionärer har vi gott om tid att repetera. Vi spelar till exempel på lunchkonserter, men numera är det sällan vi spelar upp till dans.
Han spelar flygelhorn, inte trumpet som sin namne. Det beror på att han tycker trumpeten är lite för macho för honom. Men på sitt flygelhorn övar han nästan varje dag– inte i lägenheten utan på ”ett ställe nere på stan”.
– Jag vet ju att ju bättre man kan spela, desto roligare är det. Därför övar jag en hel del.