Att Hanna Löfman brinner för allt japanskt märks redan ner vi slår oss ner i föräldrarnas vardagsrum på Björkgatan. Här syns inte en kaffekopp, utan i stället serverar hon kinesiskt oolongte i vackra skålar som vilar på japanska servetter med tofsar i hörnen. De farligt goda småkakorna har hon bakat själv; Hanna Löfman älskar att baka.
– Teet ska hällas upp i en lång stråle så det hinner syresättas på väg till koppen, säger hon när den lilla eleganta ceremonin är utförd.
Hanna Löfman älskar inte bara små teceremonier utan också den japanska maten.
– Jag kan äta japansk mat precis när som helst och var som helst. Däremot är det lite värre med de japanska efterrätterna. Japanernas uppfattning om sötsaker efter maten är bön- och risbakelser som ärligt talat inte smakar något vidare, säger hon och gör en grimas.
Hanna Löfman är född och uppvuxen i Uppsala och gick tysk gymnasieklass på Katedralskolan. Hon besökte Japan första gången som 17-åring i samband med att hon fick ett AFS-stipendium.
– Jag förstod inte ett enda ord japanska då. Jag studerade vid ett privatgymnasium i Kuwana nära Nagoya, och det dröjde säkert uppemot åtta månader innan jag började förstå lite av språket. De enda skolämnen jag kunde hävda mig i var bild och idrott, säger Hanna Löfman och läppjar på sitt te.
Hanna Löfman upplever skillnaden mellan svenska och japanska skolor som stor.
– I skolan pluggade alla fruktansvärt hårt, och det var bara lärarna som pratade på lektionerna, eleverna sa inte ett ord. Jag uppfattades som exotisk och jag minns att killarna var så blyga att ingen vågade säga ett ord förrän efter ett år: det första närmandet var en mandarin som jag hittade på min bänk, säger Hanna Löfman.
Den auktoritära japanska skolan satte sina spår. Hon märkte att hon under den tiden förlorade sin förmåga till kritiskt tänkande.
– Det var nästan lite läskigt. När jag kom tillbaka till Sverige märkte jag att jag hade svårt att argumentera i diskussioner eftersom jag blivit så ovan. Sin japanska AFS-familj håller hon fortfarande kontakt med, och har träffat dem flera gånger.
Efter gymnasiet flyttade hon till Tyskland och pluggade japanska i Heidelberg.
– Jag läste japanska på tyska, skulle man kunna säga. Jag märkte också att jag snabbt, bara på ett par år, började förlora svenskan. Därför valde jag att flytta hem 2002.
När hon återvände till Sverige kom hon till Stockholm för att plugga. Men Japan lockade fortfarande, och när hon för andra gången ansökte om ett Japanstipendium via landets ambassad så fick hon det. Det blev ett år vid universitetet i Kyoto. Vid hemkomsten fortsatte hon att läsa japanska, samt Östasiatisk ekonomi och politik som fokuserar på Kina, Japan och Nord- och Sydkorea.
Som färdig japanolog reste hon på ett sabbatsår till Australien och läste konsthistoria på distans.
– Resan var ett sätt att ge mig själv tid att fundera över vad jag ville syssla med. Och konstkursen tog jag med: jag gillar ju att måla och skapa med mina händer också, säger Hanna Löfman, som återvände till Sverige i våras.
Det var under sin arbetsplatspraktik på Etnografiska museets bibliotek som hon fick tips om Försvarshögskolans utbildningar.
– Jag var supersen och skickade in ansökan i juni, men hade turen att komma in, säger Hanna Löfman.
I dag läser hon påbyggnadskursen i statsvetenskap med inriktning på säkerhetspolitik.
– Jag är intresserad av säkerhetspolitiska frågor och teorier. Mitt drömjobb skulle vara att bli rådgivare, för Sverige. Jag skulle gärna vilja vara observatör i den avmilitariserade zonen, där Sverige är en av fyra stater på plats. Det skulle inte heller vara så dumt att bli försvarsanalytiker i framtiden.