Mitt i renoveringskaoset hemma i lägenheten sitter Anne Kihlstedt i köket och verkar fullständigt oberörd. Trots att det mesta är upp och ned är hon sitt vanliga glada, pratsamma jag. I det lilla hemmakontoret sitter maken Jan och jobbar med hunden Ville i famnen.
Hon är uppvuxen på Pontus Wiknersgatan. Hennes pappa Olle Johansson var tusenkonstnär och tog över sin fars skrothandel på Repslagargatan.
– Han köpte också upp dödsbon, drev antikaffär och konditori, var glasmästare, sysslade med rörmokeri och var transportchef vid R P & Ahlsell. Mamma började jobba på Lundins damkonfektion och ungdomsshop när jag slutade första klass. Så mitt intresse för kläder kom naturligt.
Skoltiden var inte särskilt rolig. Hon mobbades för sin vikt och för sina kläder.
– Jag hade fina designplagg som jag ärvt av kusiner. Och vad vikten beträffar så hade jag storlek 48 som tioåring. Men när det var dags för konfirmationen några år senare var jag plötsligt en 36:a.
Hon har alltid tyckt om barn, och ville bli barnsköterska. Men betygen räckte inte, så i stället blev det praktisk hushållsskola. I slutet 1960-talet började hon arbeta som barnflicka.
Det hände ofta att hon och hennes mamma gick ut och dansade, helst på Baldakinen.
– Hon var ungdomlig och ärtig, och vi var mer som kompisar.
Men när Lundins damkonfektion fyllde 40 och skulle fira på Gillet, då fick Anne Kihlstedt vackert stanna hemma. Året var 1972, hon var 18 år och satt hemma i sitt flickrum en onsdagskväll och hade tråkigt medan hon lyssnade på sin stora idol Frank Sinatra på transistorradion.
– Fast rätt som det var fick jag ett ryck och tänkte: Nu sticker jag till Baldis och dansar! Jag minns att det var Åke Ljungströms orkester som spelade. På den tiden var det inga problem med att åka och dansa som ensam tjej. Dessutom kände jag j u massor med människor på Baldis.
När hon parkerat sin VW 1200 kom ett par killar och några tjejer och klev in i en Ford Cortina. Cortinan backade sedan så nära hennes VW-bubbla att ett pappersark inte hade rymts emellan bilarna. Några dagar senare stötte hon åter på bilföraren,.
– Jag gick på Baldis på lördagen efter. När jag kom in i lokalen stod det en mur av karlar som alla hade ryggen mot mig, men plötsligt hörde jag någon säga: Får jag dansa med dig?
Sedan dansade hon hela kvällen med den unge fotografen Jan som jobbade på BK Foto, och efter sista dansen tog de en biltur ut till Vittulsberg.
– Sedan dess har vi varit tillsammans. Men vi var ju så unga! Vi gifte oss 1973, några dagar efter jag fyllde 20. 27 oktober har vi varit gifta i 40 år, säger Anne Kihlstedt, som tillsammans med maken var det första par som förnyade sina bröllopslöften i Helga trefaldighets kyrka.
– Jag minns att kyrkvaktmästaren var så rörd att han grät.
Paret bosatte sig först på Spinnrocksvägen i Valsätra, där sonen Micke föddes 1974. Året efter flyttade familjen till Petterslund och den lägenhet vi just nu befinner oss i.
När sonen börjat på dagis gick Anne Kihlstedt en vårdbiträdesutbildning. Hon arbetade först på Folke Bernadotte-hemmet och fortsatte sedan vid barnmottagningen på Akademiska sjukhuset. Jobbet varvade hon med utbildning till undersköterska.
Båtliv var i många år viktigt för familjen, och intresset utvecklade de tillsammans. 1979 köpte de sin första båt, en liten motorbåt.
– Vi åkte på båtmässor för att hålla oss a jour. Sedan blev det en större motorsnipa – jag älskade den där båten. Om somrarna var vi ute hela familjen med den i fyra till sex veckor, ofta i naturhamnar i Stockholms skärgård. 1986 köpte vi en Flipper 850.
Men när männen i familjen ville övergå till segling hoppade hon av.
– Det var så tråkigt att sälja vår Flipper. Jag minns hur jag stod vid bryggan och grät när den försvann över vattnet.
I stället började hon och maken att i mitten av 1990-talet bila utomlands i Europa. Frankrike blev snart ett favoritmål, och är det fortfarande. Heyre är deras speciella smultronställe.
I slutet av 80-talet började de åka runt på antikmässor och auktioner med Anne Kihlstedts föräldrar.
– De både ställde ut och köpte grejer, och vi tyckte det var jättekul att följa med. Dessutom hade vi vänner som var intresserade av Ekebyporslin.
Snart började de fundera på att starta eget, och började leta lokal. 1999 fick de napp, en lokal vid Sivia torg i Uppsala som de renoverade.
– Jag är en suverän hantlangare. Jan behöver inte be mig, jag ser vad för sorts verktyg han behöver, säger hon, och får ett glatt instämmande från det lilla hemmakontoret. Det är inte första gången under intervjun, kontakten och värmen makarna emellan är uppenbar, och när jag påpekar det säger Anne Kihlstedt enkelt:
– Vi trivs ihop.