Helena växte upp i byn Mukkavaara i Övertorneå, en tvåspråkig bygd där alla talade meänkieli.
– Jag fick inte använda mitt eget språk när jag började skolan. Det var förbjudet, säger Helena. Numera betraktas hon som tillhörig en nationell minoritet, och är i dag är starkt engagerad i föreningen Tornedalingar i Uppsala som bildades för ett par år sedan.
Efter skolan gick Helena i lanthushållsskola för att utbilda sig till hushållslärare. På tre år praktiserade hon på åtta olika platser. Under utbildningen lärde hon sig mycket som hon har nytta av än i dag, försäkrar hon.
Helena har handarbetat mycket under åren, och överallt i huset hänger vävnader som antingen hon själv, hennes syster eller hennes mamma gjort.
Helena gifte sig med en präst och bildade familj. Också de åren präglades av mycket flyttande. 1969 separerade paret, och Helena började ett nytt liv i Uppsala dit hon flyttade med sönerna som var fem och sex år. Hon utbildade sig till församlingsassistent samtidigt som hon satt vak på sjukhus, och vigdes till diakon 1975. Första diakontjänsten var i Almtuna församling, en levande stadsdelskyrka, beskriver hon.
– Jag blev kvar i 18 år, och fick ett stort kontaktnät med stora och små. Det var en stor glädje att få uppleva alla möten, kontakten med alla människor i vardagen och gemenskapen i gudstjänsten. Eftersom jag var ensamstående kunde jag satsa allt på församlingen.
Sedan i januari i år har hon återknutit banden med Almtunakyrkan och numera håller hon i församlingens onsdagsgudstjänster.
Efter tiden i Almtuna läste Helena teologi, och prästvigdes 1993. Hon tjänstgjorde sedan i Märsta pastorat, först i småförsamlingarna Skepptuna, Lunda och Vidbo, därefter som flygplatspräst på Arlanda. Under de sju åren där upplevde hon såväl 11 september-attentaten 2001 som tsunamin 2004. Men mest minns hon ändå flygplatsvigslarna:
– Det blev ibland oerhört djupa samtal, kanske för att paren visste att de mötte prästen bara denna enda gång och aldrig mer.
Helena har varit engagerad som god man i 35 år för två damer som fick börja leva vanligt liv i egen lägenhet efter 25 år på mentalsjukhus.
– Mina tanter har fortfarande stor plats i mitt inre. Det var stort, om än svårt, att hålla begravningsgudstjänster för dem när de så småningom gick bort. Visst kunde det ibland vara jobbigt att vara god man, men det är berikande och utvecklande, och jag önskar att fler människor skulle vilja satsa på att vara gode män och kvinnor.
I dag gör Helena ibland gör prästerliga inhopp i Vaksala och Danmarks kyrkor, där hon förrättar dop, vigslar och begravningar. Och varje sommar sedan fem år tillbaka tjänstgör hon som präst i sin gamla hembygd i Övertorneå
– De har svårt att få vikarier däruppe. Samtidigt passar jag på att samla material, och försöker sätta i gång minnet hos folk. Somrarna däruppe ger ny näring och inspiration åt mitt författarskap, säger Helena, och berättar om den glädje hon känner när äldre människor börjar minnas och berätta om gångna tider.
Hon har hittills skrivit tre böcker om kultur och språk i Tornedalen: ”Matilda 24 ggr med barn”, ”Matildas liv efter alla födslar” och ”Matildas sonhustru – Hur kunde hon?”, och har själv läst in talboksvarianter. Dessutom ska böckerna översättas till finska.
– Jag ser det som en viktig uppgift att lyfta fram enkla bönder och bondkvinnor från Tornedalen, för deras öden är allmängiltiga. Det var likadant i hela Sverige, säger Helena, som naturligtvis har en ny bok på gång.
– Den ska berätta historien om min hemby Muukkavaaras framväxt, från den dag när soldaten Lars Larsson Lorf slog sig ner där 1732.