När kriget bröt ut på Balkan i början av 1990-talet var elvaåriga Lilly Unkic och hennes familj tvungna att fly från Bosanska Gradiska i Bosnien. I dag, 20 år senare, träffas vi i hennes lägenhet på Norrtäljegatan. Lugn, meditativ musik strömmar ur högtalarna, medan Lilly Unkic berättar om barndomen i Bosnien.
– Jag var ofta hos mormor och morfar på landet och levde lantliv. De hade en gård med hästar och kor. Mitt bästa minne därifrån är när vi skördade körsbär. Morfar hade flera åkrar med körsbärsträd. Det var så härligt att klättra upp i träden och äta massor av stora svarta körsbär, säger hon drömmande.
1992 lämnade familjen Balkan. Hon sörjde sina kompisar som hon fick lämna, de vuxna förlorade allt. Men i dag tycker Lily Unkic att flykten till Sverige var det bästa som kunnat hända hennes familj:
– Sverige är möjligheternas land. Här finns frid och fred. Så fort vi kom hit kände jag genast en sorts lugn. Det var som att komma hem.
Hon besökte sitt forna hemland 1997, efter kriget då landet var i uppbyggnadsstadiet och människorna fattiga.
– Jag känner mig inte lockad att återvända. Sverige är mitt hem nu. Men pappa saknar naturen i Bosnien och åker dit varje år, säger Lilly Unkic som efter Balkankriget fått se sin släkt spridas över hela världen, i Austalien, USA, England, Tyskland och Irland.
Familjen hamnade först i Virserum i Småland, där hon gick förberedelseklass. Sedan slussades de vidare till Kallinge i Blekinge, och där växte Lilly Unkic upp och gick i skolan, från femte klass till gymnasiet. Det var också där hon började dansa, mest för att det inte fanns så mycket annat att göra på den lilla orten.
– Det fanns ett dansintresse bland många tjejer. Pernilla Wahlgrens brors fru Jessica var danslärare där i några år, säger Lilly Unkic som i dag dansar argentinsk tango och salsa.
Att hon hamnade här i stan berodde till stor del på en tv-dokumentär hon såg under gymnasieåren, på temat studentliv i Uppsala. Filmen grep henne djupt, och fick henne att bestämma sig för att plugga här.
– Det var självklart att jag skulle läsa vidare. Jag drömde om att tala engelska varje dag. Mamma är ekonom och pappa spelade fotboll på proffsnivå och blev senare kock. Psykologi blev mitt andra ämne eftersom jag är intresserad av människor, säger Lilly Uncik.
Hon började söka jobb redan innan den sista terminen var färdig och hade den obegripliga turen att genast få jobb.
– Den 11 januari 2007 tog jag ut min examen och fick ett jobb ett par dagar senare, som klassföreståndare för en sjundeklass i Grimstaskolan. De eleverna följde jag tills de gick ut nian.
I dag arbetar Lily Uncik vid Jensen Education vuxenutbildning i Stockholm.
– Den stora skillnaden mellan tonåringar och vuxna är att när jag kommer in på ett högstadium vet jag att dagen kan sluta hur som helst – jag gillade det oförutsägbara. Vuxna elever har ett helt annat bagage, och bjuder inte på överraskningar på samma sätt. Samtidigt respekterar jag dem. Man ska inte glömma varför de är där: på ett eller annat sätt har de suttit av åren i skolan, och återvänder nu för att slutföra sina studier så de kommer vidare i livet.
Personlig utveckling är viktigt för Lilly Unkic som i framtiden gärna skulle vilja bli livscoach.
– Jag vill hjälpa människor och lära dem att må bra. De senaste två åren har jag jobbat med mig själv och mitt syfte på jorden, och har bland annat gått kurser i personlig utveckling för att komma vidare. Men nu är det dags att lyfta blicken. Mitt närmaste projekt är att fördjupa mig i universum och dess lagar.