Sätter andra i första rummet

Barbro Ståhl arbetade på sjukhus på den gamla goda tiden när morgonbäddningen var en strängt regisserad ceremoni. Det var viktigt att kuddarna i patienternas sängar låg så örngottets öppning var riktad mot fönstret.

Hon föddes på den lilla gården Persbo i Nysätra, Åloppe. Familjen drev ett litet jordbruk med tre kor och en häst.
- Men mamma blev sjuk i cancer och dog när jag var sju år, säger Barbro Ståhl och berättar sedan kortfattat att pappa gifte om sig, och att den klassiska elaka styvmodern levde upp till sin roll med råge.
- Min uppväxt var svår. Jag hade en hemsk barndom som satt spår i mig för livet, och blev utkastad när jag gick i nian. En prästfamilj i Svinnegarn öppnade sitt hem för mig och blev min räddning.

Efter skolan beslöt sig Barbro Ståhl för att utbilda sig till sjukvårdsvårdsbiträde. Skälet var inte minst praktiskt, om hon fick en tjänst skulle hon kunna hyra ett rum och få ett hem.
- Mitt första jobb var på Ljunggården, ett ålderdomshem där det bodde gammaldags klädda gummor med långa kjolar och förkläden. Jag minns att vi helstädade vartenda rum en gång i veckan, säger Barbro Ståhl, som trivdes med jobbet, men hade lite svårt att hantera sina ledigheter.
- Jag hade ju inte haft ett sådant liv att jag visste hur helger skulle vara, och vad man gjorde då.

1969 fick hon tjänst på Akademiska sjukhuset i Uppsala och bodde på det numera rivna gamla elevhemmet.
På ett dansställe vid Österplan träffade hon sin blivande man Thomas.
- Vi flyttade till Valsätra i början av 70-talet. Då fanns bara husen på Linrepevägen, och vi hade både Ica och Konsum i Valsätra. Det var mest unga människor och barnfamiljer som bodde där på den tiden.

Barbro Ståhl ler och hennes ögon lyser när hon berättar om gemenskapen där.
- Gubbarna på Spinnrocksvägen spelade korpfotboll och kallade sig "Spinnrocksmaffian", och vi deltog i 24-timmars på skidor med två lag, för det fanns snö i Uppsala på den tiden. Karlarna spolade gårdarna så att ungarna fick is att åka på. Alla kände alla och den som var närmast till hands tog hand om barn som behövde tröstas eller plåstras om - ja det var en fin tid.
- Och man orkade ju så mycket. På den tiden kunde jag utan vidare ställa mig och baka bullar klockan åtta på kvällen. Det skulle jag aldrig fixa i dag.

Barbro Ståhl jobbade natt medan sönerna var små. Efter några år kände hon dock att hon inte hade mer att ge, att sjukhusmiljön var för instängd. I stället läste hon in grundskolan på Cederbladsskolan och jobbade extra inom hemtjänsten.
- Jag började 1989 i Tuna backar, och redan på den tiden tyckte vi att tidspressen var stor. Jag vågar inte tänka på hur det är i dag, med stämpelklockor och allt. Men då var det strikt reglerat vad man fick göra och inte göra. Det värsta var att se hur fruktansvärt ensamma de gamla var. Ändå kan jag känna att jag jobbade inom hemtjänsten på den tiden vi hade tid.

När Barbro Ståhl var runt 50 började hennes svåra barndomsupplevelser göra sig påminda och hon mådde dåligt. Sakligt berättar hon om den regelbundna kontakten med en kurator som så småningom fick henne att bearbeta sina upplevelser och må bättre.
- Det låter otroligt, men jag blev en annan människa efter samtalen.

I dag arbetar Barbro Ståhl som personlig assistent. Hon beskriver jobbet som en krävande yrkesroll som inte värderas särskilt högt.
- Man ska kunna allt, vara psykolog, läkare, kokerska, snickare. Ändå är det det lägsta du kan vara. När man arbetar i någons hem måste man visa respekt för personens integritet och kan inte klampa på hur som helst. Extra knepigt kan det vara om man jobbar i en familj där det finns en frisk man eller hustru som kommer med synpunkter.

Att vara personlig assistent är ett ensamt jobb, och Barbro Ståhl kan ibland tycka att det är tråkigt att inte ha arbetskamrater.
- Men samtidigt känner jag att jag orkar med det här jobbet, och vill fortsätta med det de sista åren av mitt arbetsliv, säger Barbro Ståhl.

Sätter andra i första rummet

Barbro Ståhl arbetar med människor, som personlig assistent. Ett ensamt arbete trots att man är så nära en annan person. Nu fyller hon 60 år.