Inte många människor lyckas kombinera sitt yrkesliv med sitt stora intresse på samma sätt som Mikael Brandt. Hans livs passion är segling och båtar, och sina yrkesverksamma år har han tillbringat på Sjöhistoriska museet och Vasavarvet. En första antydan om denna förmåga kom redan när han som ung etnologistudent skulle skriva sin tvåbetygsuppsats och valde att skriva om Uppsala kanotförening.
Privat är han en energisk och öppen person som har nära till skratt.
Mikael Brandt är född i Stockholm, son till skådespelarparet Percy och Else-Marie Brandt och bror till skådespelerskan Paula Brandt. Familjen bodde i Göteborg en tid, och han tror själv att det var då den livslånga marina kärleken föddes.
– Vi bodde i Göteborg tills jag var åtta år. Jag såg havet och båtarna dagligen, säger Mikael Brandt som minns sin första segeltur, i en hyrd optimistjolle på Riddarfjärden vid Rålambshovsparken i Stockholm när han var tolv år.
Familjen tillbringade somrarna vid sjön Hörken i Grängesberg, och där fortsatte han att segla, med leksaksbåtar. Hösten 1962 flyttade familjen till Borås från Stockholm, och det var i den vevan som Mikael Brandt byggde sin första båt – av en ren tillfällighet.
– I samband med flytten hittade jag tidningen Båtnytt i en sophög. När jag bläddrade igenom den hittade jag en text om en byggsatsbåt, en Mothjolle, som dåförtiden kostade 600 kronor och skulle kräva 10–15 timmars jobb.
– Jag fick ihop den, även om arbetstimmarna blev betydligt fler, och kunde börja segla med den på Öresjön i Borås i början av juni.
Efter gymnasiet funderade han på att bli kemist, men av en slump började han i stället läsa etnologi och arkeologi. Mikael Brandt hade turen att få vara med om flera stora intressanta arkeologiska utgrävningar, med bland annat professor Bo Gräslund.
– Jag var med och grävde när Mälarbanan skulle byggas i Stockholm, och deltog i stadsgrävningen i kvarteret Sandbacken i Uppsala när nya Stadsbiblioteket skulle uppföras. Sandbacken var intressant, med sina gatunät och husgrunder, säger Mikael Brandt som även deltog i utgrävningarna vid Helgeandsholmen i Stockholm.
– Den största båten vi fann då daterades till 1500-talet, minns han.
1980 anställdes Mikael Brandt som museipedagog vid dåvarande Vasavarvet i Stockholm – ett drömjobb för honom. När sedan nya Vasamuseet byggdes fick han välja arbetsplats inom Statens sjöhistoriska museer. Det blev Sjöhistoriska museet, och där började han arbeta 1987. Under åren har Mikael Brandt varit med och arrangerat många utställningar där.
– Jag minns speciellt utställningen om Titanic och utställningen Båtliv – 100 år av nöjesbåtar. Utställningen Människor och båtar i Norden var speciellt kul att jobba med. Inte nog med att vi visade 20 allmogebåtar från Nordens alla hörn, vi reste omkring med utställningen monterad i lastrummet på ett fartyg, säger Mikael Brandt som följde med utställningen till Shetlandsöarna, Bergen och Lofoten.
Och hela tiden kappseglade han. Som 17-åring och nybliven Uppsalabo engagerade han sig i segelklubben Uppsala kanotförening vid Lyssnaängen, och framgångarna i finnjollesegling lät inte vänta på sig. Han blev klubbmästare, distriktsmästare, svensk mästare (tre gånger) och är nu dubbel veteranvärldsmästare.
– Uppsala kanotförening var då en av världens bästa jolleklubbar och har skapat många världsseglare, säger Mikael Brandt som minns 60-talets internationella regattor där öststatsländerna deltog.
En sann seglare som Mikael Brandt sitter givetvis inte med armarna i kors hela vintern och väntar på att isen ska släppa sitt grepp. Han började tidigt skridskosegla på Ekoln, och är fyrfaldig svensk mästare i skridskosegling.
Mikael Brandt seglar fortfarande veterantävlingar på SM- och VM-nivå. Att ha några år på nacken är snarast en fördel i seglingssammanhang:
– Segling är på många sätt en erfarenhetssport, och det är på sikt man lär sig saker. Jag kan ibland tycka att föräldrar till barn som seglar kör för hårt med dem.
– Det är viktigt att glädjen finns kvar. Segling är ju annars en sport med mycket inbyggt motstånd: dåligt väder, fukt och vindar, säger Mikael Brandt, men det låter inte riktigt som om han verkligen menade det.