Uppe på höjden Trossberg i Vendel bor Britt Mattsson med vacker, vidsträckt utsikt över det böljande mjuka landskapet runtomkring. Huset är byggt 1948, hennes födelseår, och har dubbla uppsättningar gammeldags vedspisar i det rejält tilltagna bondköket. Alldeles i närheten betar några av hennes 21 islandshästar.
– De är busiga och rymningsbenägna, så jag måste ha dem i närheten så jag kan hålla koll på dem, säger Britt Mattsson medan hon dukar fram kaffe och bullar på köksbordet. Koll håller hon också på sina ragdoll-katter. Honorna har just nu ungar, men hannen smiter gärna ut om han får chansen, vilket hon på alla sätt förhindrar denna årstid.
– Alla ungar i första kullen är tingade, säger hon belåtet
Britt Mattssons mamma var ensamstående, och från Tärnaby i Lappland. När hon blev gravid med dottern reste hon till Stockholm och tog tjänst som ”obemärkt”.
Hon tjänade sedan på olika gårdar i Norrland och Östergötland, bland annat Hylinge fideikommiss med slott och tjänstbostäder i olika ”finhetsgrad”.
– Mamma gifte sig sedan. Min styvfar var då ansvarig för hästarna hos greven på Hylinge, ett stort stall på den tiden. Sedan flyttade vi till Länna gård utanför Uppsala, där han ansvarade för Holmens bruks hästar, nordsvenskar som använde i skogsbruket. Han slutade som kavaljerskusk på Hovstallet.
Hon minns hur ”avhästningen” började i slutet av 50-talet.
– Nu är Sverige ”påhästat” igen. Det har aldrig funnits så många hästar i landet som nu, säger Britt Mattsson som efter några år i Länna kom till Uppsala som tonåring.
Hon gick Eriksbergsskolan och Katedralskolan och fortsatte rida, nu vid ridskolan i Lurbo. När hon blev äldre engagerade hon sig politiskt på vänsterkanten, bland annat i FNL-rörelsen. Hon ville bli journalist, men tyckte att hon först behövde något handfast att skriva om.
– Så jag började läsa vid Socialhögskolan i Stockholm, och utbildade mig till socionom.
Hon tog sin socionomexamen 1974, och arbetade först på Socialförvaltningen i Uppsala, och sedan i cirka tio år som kurator på Tobohemmet, ett behandlingshem för människor med psykiska problem. Under samma period startade hon sitt företag med turridning och annan ridverksamhet på islandshästar.
På 1970-talet flyttade hon med familjen till Åkerlänna, och 1983 till Vendel. Där bodde de alldeles intill Vendelas hög, som under en period var flitigt besökt av arkeologer.
– Jag minns när de gjorde utgrävningar i högen och arkeologerna blev så himla konfunderade när de hittade flera stycken kattlik när de grävde. Vi hade ju använt högen som begravningsplats för våra husdjur, skrattar hon.
I alla år hade hon häst, men längtade efter att äga islandshästar. Och på 1980-talet slog hon till, skaffade sina hästar och startade 1986 företaget Vendels Islandshästar som bygger på turridningsverksamhet.
– Jag är ganska stolt över det här, säger hon och visar ett fint diplom som berättar att Britt Mattsson 2012 utsågs till Årets Vendelambassadör. ”Hon har genom sina turridningar och sin personlighet satt avtryck i besökarnas upplevelser av Vendel under många år”, heter det i motiveringen.
För två år sedan opererades hon för bröstcancer och fick cellgiftbehandling. Men hon fortsatte oförtrutet med turridning, hästar och massageverksamhet.
– Jag behövde den stimulansen. Det finns mycket att glädjas över här i livet, säger Britt Mattsson.
Vi hoppar in i bilen för att åka ut till någon av de hagar hon arrenderar i närheten. Tyvärr får vi inte njuta av åsynen av den dygnsgamla fölungen. Hans mamma har fört in honom i den skyddande skogen, tror hon. Däremot hittar vi en grupp islandshästar i en annan hage. Märkligt nog ligger nästan alla ned i den frodiga grönskan.
– De känner sig så trygga att de vågar lägga sig eftersom de vet att en av dem hela tiden vakar över de andra.