Utanför Gunnar Sorelius villa växer en grönbladig benved intill väggen, och ger en vink om hans trädgårdsintresse. Inne i huset finns många prov på ett annat intresse: Gunnar Sorelius tycker om att måla, både akryl och akvarell. Jag blir länge stående inför en färgstark, djärv akryl över Hågadalen.
– Jag tänkte bli konstnär en gång i tiden. I skolan blev jag alltmer intresserad av att måla, och hade duktiga, inspirerande teckningslärare. Jag känner mig tacksam för att jag hade en teckningslärare som lärde mig måla akvarell på blött papper.
Han är uppvuxen utanför Umeå och har enbart goda minnen av sin skoltid. Förutom teckning var litteratur och svenska hans favoritämnen.
– Mina största läsupplevelser i ungdomen var Strindbergs skådespel, Shakespeares dramer och John Donne.
Föga anade han då att han skulle ägna en stor del av sitt yrkesliv – och pensionärsliv – åt just Shakespeare.
Han tog studenten i Umeå 1952. Censor vid förhören var Victor Svanberg, professor i litteraturhistoria från Uppsala.
– När han läst min studentuppsats hälsade han mig välkommen till Uppsala.
Under gymnasieåren tog litteraturintresset över mer och mer. Som realstudent tvingades han läsa in latinet.
– Jag har haft stor nytta av mina latinkunskaper under mitt yrkesliv.
Han flyttade sedan till Uppsala för att läsa engelska, litteraturhistoria och nordiska språk. Valet föll till slut på engelskan. På den tiden fanns institutionen i Undénska villan i Kåbo, och flyttade i mitten av 1970-talet till nybyggda Humanistiska centrum. I dag finns Engelska institutionen vid Engelska parken.
– Det var den legendariske H W Donner som var professor. Han ansågs krävande, men inspirerande för dem som tyckte om honom. Jag minns hans engagerande litteraturseminarium om Shakespeare. Donner var en kontroversiell person som avgick i förtid och försvann till Oxford.
Gunnar Sorelius disputerade 1966, och i flera decennier tjänstgjorde han på institutioner i Uppsala, i Lund, Stockholm och Umeå.
Shakespeare har varit hans följeslagare genom livet, och han har skrivit många böcker och artiklar om honom. Just nu håller han på att ge ut en kritisk edition av Catharina Trotters skådespel The Revolution of Sweden som handlar om Gustav Vasa.
I fjol kom hans översättning till svenska ut av samma skådespel. På ett stort bord ligger högar av korrektur.
– Jag hoppas jag blir klar till våren, säger han och skyndar in i arbetsrummet för att visa förslag till bokomslag. Frågan om jag ska använda Garamond eller Times News Roman? Värre är det med översättningsmödorna. Hur tilltalade till exempel folk varandra på den tiden? Jag tar lite hjälp av Strindberg, och studerar hur han löste sådana frågor när han skrev historiska dramer.
Med jämna mellanrum dyker frågan upp om Shakespeare verkligen författade allt som tillskrivits honom. För Gunnar Sorelius är detta en icke-fråga.
– För den som är insatt i tiden är det helt uppenbart att han själv skrev de spel som går under hans namn. Sedan är det ju inte så många spel som brukar hävdas, utan bara 37, säger Gunnar Sorelius, och berättar om 1600-talet som en oerhört blomstrande tid för teatern i England.
Jag frågar vem Shakespeare skrev för?
– Alla! Han skrev såväl för drottningen som för folk på gatan – det var vanligt med kvinnor i publiken. Teatern på den tiden hade inget statsstöd, men folk var villiga att betala för att se Shakespeares dramer. Biljettkostnaden är jämförbar med en god, men inte luxuös middag.
Varför känns Shakespeare fortfarande så aktuell, till skillnad mot samtida kolleger som försvunnit in i skuggorna?
– Komedierna är fortfarande roliga och mycket mänskliga. Tragedierna förmedlar en moral som känns bra: de onda får sitt straff. För mig är Shakespeares poetiska språk viktigt. Det fungerar också bra i översättning.
Han gick i pension 1997, men som många andra emeritusprofessorer har han fortfarande sin arbetsplats kvar, trots ett inbjudande arbetsrum med fyllda bokhyllor och en kristallkrona över skrivbordet.
– Jag tycker om att arbeta på institutionen. Det har med atmosfären att göra. Jag brukade alltid säga till mina doktorander att de skulle sitta på bibliotek och arbeta, inte hemma.