Ina Dannfors började här som rektor i augusti förra året, men har redan lärt sig namnen på alla 167 eleverna, från förskoleklassen till nionde klass.
Hon är född och uppvuxen i Växjö med mor, far och två bröder, och beskriver sig som en envis smålänning. Ina Dannfors har stark familjekänsla, kanske för att hon förlorade sin mor som 14-åring.
Hon står nära sin far Olle Strömberg och ler kärleksfullt när hon talar om honom.
– Far är en stor förebild, och vi står nära varandra. Och mina bröder är bästa bröderna i världen!
Det var genom sin storebror hon kom i kontakt med den sport hon senare skulle bli så framgångsrik i: simning. Själv tror hon att framgångarna berodde på att hon var energisk och träningsvillig.
– Skolan, simningen och familjen var mitt liv, och jag hade alla kompisar inom simningen. Jag började tävla som sexåring och var som bäst när jag var 15. Jag vann Sum-Sim flera gånger, tog JSM-silver och -brons och vann Nordiska juniormästerskapen på 200 m rygg – ryggsim var min bästa gren.
Växjö simsällskap tävlade mycket i Danmark och Tyskland och så här i efterhand kan hon känna att simmarna inte tävlade på lika villkor eftersom många av östtyskorna ju visade sig vara dopade.
Hon gick gymnasium med samhällsinriktning, och under gymnasieåren tillbringade hon ett stipendieår i USA och simmade för universitetets lag. Genom kontakterna där fick hon sommarjobb som ”camp counseller” vid sommarläger i Massachussetts.
I dag simmar hon sporadiskt men har lovat sig själv att komma igen efter 50.
– Jag har satsat så mycket på jobbet på sistone, säger Ina Dannfors, som kompenserar sig med att följa dottern Julias simning.
Redan tidigt kretsade framtidsplanerna kring läraryrket. Hon pryade som förskollärare och på somrarna var hon simlärare på Dackebadet i Växjö. I dag känns det dock svårt för henne att passera det forna badet där bassängerna fyllts igen med betong innan man byggt hus ovanpå.
– Det är så hemskt! Jag gråter varenda gång jag ser det.
1982 fick hennes far ett chefsjobb på Motor-Ami, och familjen flyttade till Uppsala. Hon gick sista gymnasieåret här, och fick sedan lärarvikariat på lilla Åkerlänna skola.
Ina Dannfors utbildade sig till mellanstadielärare i Gävle, och fick första tjänsten i Gottsunda, Treklangens skola. Både i Gävle och Uppsala engagerade hon sig som simtränare. Efter några år som lärare fick hon lust att jobba utomlands och började söka jobb. Hon erbjöds tjänster som flygvärdinna och reseledare men framför allt en lärartjänst på Svenska skolan i Géneve.
– Det var ett riktigt äventyr. Jag kände ingen. Eleverna var svenska, finska och norska barn vars föräldrar jobbade på Cern, FN och Hewlett Packard. Jag har fortfarande kontakt med några av dem via Facebook. Det blev två fina år, med skidåkning varje helg, och jag hjälpte till på simklubben Natation de Genevé, säger Ina Dannfors som har kvar vänner och inte minst gudbarn från åren i Schweiz.
1992 återvände hon till Uppsala där hon hittade sin ”drömprins”.
– Vi hade känt varandra i sex år men i december 1992 sa det klick.
Efter att ha varit mellanstadielärare i tolv år längtade hon efter att utvecklas. Nyfikenhet drev henne att läsa specialpedagogik på distans i Umeå.
– Jag ville antingen bli rektor eller specialpedagog, och valde det senare för att jag gillar att jobba med elever, säger Ina Dannfors som 2001 värvades från Gottsunda till Danmarks skola, frestad av att både få tillämpa specialpedagogiken och jobba på en liten skola på landet.
Där jobbade hon i tolv år, till december 2012, de sista tre åren som biträdande rektor och specialpedagog. Det gör sammanlagt 26 år som mellanstadielärare och specialpedagog i Uppsala kommun. Men någon guldklocka från kommunen blev det inte på grund av de två åren i Schweiz.
Hon är nu i slutskedet av sin rektorsutbildning. Förra våren började hon se sig om efter lediga rektorsjobb och valet föll på Jensen grundskolas annons.
– Det handlade mest om skolans profil, att bygga självkänsla, den positiva attityden, kvalitet i studieresultaten, mental träning, hälsoinriktning – allt det där var ju bara jag! utropar Ina Dannfors som målande berättar om jätteproceduren innan hon blev ”slutkandidat”
– Det var egenskapstester och intervjuer, många steg och många olika personer som var inblandade. Och som den tävlingsmänniska jag är gjorde jag enorma förberedelser, som inför en simtävling