Det är sen eftermiddag och barnen som är mellan åtta och tio år börjar med att göra uppvärmning.
– Jajajaaa, jojojooo, jahaaa, johooo, sjunger de, och Anna Marklund uppmanar dem att lägga handen på vänster sida av bröstet för att känna klangen.
Nu öppnas dörren och in kommer Staffan Sjöberg som ska ackompanjera på piano, i alla fall en liten stund. Sedan ska han vidare till nästa gig, som barpianist på Hambergs. Anna Marklund bestämmer snabbt att de först övar på de låtar där Staffan Sjöberg ska spela, och först blir det S:ta Lucia på italienska.
De klara barnrösterna svävar upp mot taket och Anna Marklund sjunger understämman. Det är så vackert att håret reser sig och huden knottras.
– Bra, alla kommer ihåg texterna, berömmer hon.
Barnen sitter med svängande ben på sina stolar. De börjar få rosor på kinderna, och hon uppmanar dem att stå upp medan de sjunger Störst av allt är kärleken. Men hon är inte helt nöjd:
– Ni måste för hundra gubbar öva på andra versen! Jag säger inga namn – ni vet vilka ni är. Lär er texterna så slipper ni stå och känna er osäkra under konserten.
De tar om stycket, och nu är hon belåten.
– Jättefint! Ni sjunger så fint! Det räckte med att jag skrämde upp er, säger hon, och alla skrattar.
Körövningen närmar sig slutet. Barnen sjunger allt frimodigare.
Nu börjar också föräldrarna strömma in i lokalen för att hämta sina barn. Av dem får jag veta att Anna Marklund och kören förmedlar en glädje och självkänsla som smittar av sig på alla som har följt dem. Själv ser hon ut att älska det hon gör, så den naturliga frågan är givetvis: Varför ska hon sluta?
– Rösten håller inte längre. Den har ställt upp i de sammanlagt 40 år jag har jobbat med barnkörer och sjungit i deras högre röstläge. Stämbanden har ställt upp på slitaget länge, men nu har de fått nog, säger hon medan vi slår oss ner i hennes arbetsrum i Blåsenhus. Där försöker vi räkna ut hur många barn hon haft i Vi klarar’e! under åren, och kommer fram till ett bra stycke över 1 000 fördelade på 68 terminer.
– Mina allra första körbarn är 45 år nu. Jag har till och med körbarnbarn, skrattar hon. Vad hon särskilt kommer att minnas från köråren är när de ombads av Socialdemokraterna i Uppsala att medverka i minnesstunden för Olof Palme i Universitetsaulan 1986.
– Det var stort.
Vi klarar’e! hette först Musikforums barnkör. Den bildade hon 1979 samtidigt som Ingela Linde startade en vuxen kör som fick namnet Fyra Vindar. Barnkören bytte sedan namn till Vi klarar’e! efter titeln på en Hoola bandoola-låt som hon sjungit med sin barnkör många, många gånger.
– Det är vår signaturmelodi.
Naturligtvis kommer Anna Marklund inte att sluta med musik helt och hållet. Nu kommer hon att få mer tid över för musikgrupper hon är aktiv i. Ett annat viktigt engagemang är Kollegiet lärarutbildare i musik, KLIM:
– Lärarutbildningen på musikområdet är katastrofal, och sången har kommit bort i skola och förskola. KLIM har uppvaktat utbildningsdepartementet, gjort skrivelser och nätverkat. Lärarna når inte ens upp till kravnivån för de bästa eleverna i årskurs 6.
Och kören? Vad händer med den?
– Tyvärr försvinner den nog. Men jag ska försöka samla gamla körbarn på Kulturnatten så de får hjälpa mig med den traditionella barnallsångskonserten i Missionskyrkan!