Gunnila Astridsdotter sitter i sitt arbetsrum omgiven av medusor. Utanför fönstret susar skogen medan hon berättar om den mytiska Medusa. Gunnila Astridsdotter är en god berättare som generöst delar med sig av sina kunskaper och sin fascination inför henne.
Som feminist anser hon att Medusa, kvinnan med ormar till hår och ögon som kan förstena, är männens bild av farliga kvinnor.
– Det är så intressant att hon enbart funnits som huvud – Perseus halshögg ju henne och ur hennes kropp flög Pegasus, diktarkonstens gud. Men trots att Medusa bara är ett huvud så är hon farlig.
Gunnila Astridsdotter har intresserat sig för kvinnor i myt och konst sedan 1980-talet, i samband med att hon blev feminist. Elin Wägners bok Väckarklockan blev en ingång:
– Där fann jag helt andra bilder av gudinnorna i myterna än de jag kände till tidigare, säger Gunnila Astridsdotter. Hon skapade sina första bilder för 28 år sedan, och har oavbrutet i sin konst brottats med den kvinnobild som kyrka och samhälle förmedlat genom årtusendena.
Gunnila Astridsdotter växte upp i ett prästhem, och hennes pappas gamla prästkragar utgör ett viktigt element i ett av de många spännande konstverk som finns i lägenheten. Hennes egen gamla celluloiddocka är centrum i kompositionen.
Efter gymnasiet studerade hon pedagogik, psykologi och litteraturvetenskap, och arbetade efter sin lärarutbildning som lärare vid fritidspedagogutbildning och olika vårdutbildningar.
Senare i livet läste hon också religionsvetenskap och har på egen hand studerat feministteologi.
Under åren har Gunnila Astridsdotter gått olika kurser i måleri, skulptur och ikonmåleri. Hon kallar sig gärna bildmakare och arbetar främst i olja, akryl och tempera, men använder även sand, tyg, bilder, skurtrasor eller hår.
– Jag är galen i att spara på saker och material som jag kan få användning för. Mitt yngsta barnbarn som är sex år brukar fråga mig: Varför har du så mycket saker?
Gunnila Astridsdotter beskriver sitt skapande som lek- och lustfyllt.
– Jag har väldigt roligt. Leken är, som barnets lek, på djupt allvar. Idén som styr mig är mer en övergripande tanke, eller snarare en fråga. I själva skapandet försvinner all struktur och planering. Då är jag totalt här och nu.
En av hennes tidigare utställningar hette Skurtrasegudinnor. Den speglade hennes eget liv just då.
– Jag var utbränd och kände mig som en urvriden trasa. Kvinnofigurerna i bilderna var gjorda av skur- och diskdukar, och jag hade gjort ljusstakar av uppocknedvända golvmoppar som stagats med tapetklister, säger Gunnila Astridsdotter som uppskattade att visa sin konst i just Gottsunda, där besökarna inte är så vana att titta på konst.
– En kvinna som jobbade i hemtjänsten kom flera gånger. Hon köpte föresten en sådan där skurmoppsljusstake.”Det här handlar om oss”, sa hon, och det tyckte jag var ett fint erkännande. Överhuvudtaget tycker jag om när mina bilder väcker känslor som leder till viktiga samtal om skapande, livsfrågor, kvinnoliv och samhällsutveckling.