Lena Kaijser Köster ursäktar röran, hon förklarar att hon och maken Sten har levt mycket i kappsäck under sommaren och de bara varit hemma för att packa om. I hallen står resväskorna nu på parad för att återigen packas, denna gång för en utlandsresa.
Lena Kaijser Köster växte upp i Norrköping med sin ensamstående mamma som fått chansen att adoptera ett barn.
– När mamma var 37 år kände hon att hon ville ha familj. Hon hade utbildat sig till sjuksköterska och nog givit upp tanken på att träffa en man så hon ansökte och beviljades möjligheten att adoptera en flicka, och det var jag.
Goda vitsord från kolleger och chefer på sjukhuset hjälpte kanske till. Att vara ensamstående heltidsarbetande mamma var inte alltid så lätt, inte heller att vara adopterad. Lena Kaijser Köster fick ta emot glåpord från skolkamrater som inte tvekade att påpeka att hon inte varit ett önskat barn, utan att hennes biologiska mamma valt bort henne.
– Det var ju så. Jag var den tredje flickan som min mamma adopterade bort. Och då var hon bara 23 år när jag föddes.
Men kärleken från mamma och morfar var stark och Lena som framför allt hade pojkar som lekkamrater lärde sig att hålla retstickorna på avstånd.
Hon gick realskolan och gymnasiet, och började skriva tidigt. Det blev noveller, poesi samt artiklar till skoltidningen. Och så har det fortsatt genom hela livet. Att skriva har varit det hon brinner för. Bredden i skapandet är stor. Och hon vill inte begränsa sig. Hon har också alltid tyckt om att stå på scen och valde en gång mellan teaterstudier eller journalistik. Journalistiken vann eftersom det skulle innebära en säkrare försörjning resonerade hon, så hon gick Journalisthögskolan och efter det jobbade hon på olika tidningar i landet.
På en resa träffade hon sin blivande make, flyttade till Uppsala där arbete saxades med familjeliv och så småningom två barn. Under 12 år arbetade hon på tidningen Upptinget och därefter på Cancerfonden, men längtan till nyhetsjournalistiken var stark och hon satsade allt på ett kort, sade upp sig och fick ett sommarjobb på UNT. Efter sommaren öppnades möjligheten till en fast tjänst och Lena började som universitetsreporter.
– Jag förstår inte hur jag orkade. Jag skilde mig, jobbade heltid och så skrev jag både kåserier och dagsverser för UNT. Jag läste också flera kurser på universitetet och gav ut böcker och mycket mer. Det gav förstås energi för jag gjorde det av ren lust, säger hon.
I samma veva träffade hon en ny man och gifte om sig.
– Det var mitt livs kärlek, vi trivdes så bra ihop.
Men maken Carl-Göran blev svårt sjuk och avled efter några år och även Lena drabbades av sjukdom och tvingades att dra ner på takten. Det blev helt enkelt för mycket.
Tiden av sorg var tung och när en väninna "skickade" en gemensam vän till henne i ett ärende så var hon helt oförberedd på att hon skulle möta en man som skulle bli hennes nya livspartner. Men så blev det. Tillsammans med maken Sten Kaijser lever hon ett aktivt liv. Maken är pensionerad matematikprofessor med ena benet kvar i arbetet och Lena själv är än mer aktiv och har just färdigställt ett romanmanus som hon nu hoppas få ett förlag att nappa på, dessutom har hon påbörjat både en prosabok och en ny diktsamling.
– Jag jobbar ju sedan många år även med musik och tillsammans med Erik Hellerstedt skriver jag just nu musik för både kyrkliga och sekulära sammanhang, berättar hon. En dröm är att utbilda sig till tonsättare, men det är ett större projekt som måste anstå.
– Musiken har alltid varit viktig för mig, ända sedan musikklasserna i Norrköping. Jag tror att jag är samma människa i dag som när jag var 14 år. Man förändras, mognar och förhoppningsvis blir man klokare med åren, men den personlighet man har bär man med sig hela livet, säger Lena.
eva.hellberg@unt.se