När antropologen Ulrika Persson Fischier for ut på ett års fältarbete i Sibirien var tanken att hon skulle studera urbefolkningen. Men det visade sig att de själva inte alls ansåg sig vara någon ”urbefolkning”. Hennes arbete kom därför att i stället rikta in sig på de ryska antropologkollegerna i samma projekt.
Vi träffas i hennes lägenhet som sprakar av liv och aktiviteter. En vägg med hattar och högklackade skor är ägnad tangon, en annan representerar Ulrika Persson Fischiers ”hemstickade” sida, med hyllor fyllda av stickade tröjor och halsdukar.
Vardagsrummet är fullt av dragspel, trummor och gitarrer, och fungerar som musik- och filmstudio för sönerna. Båda ägnar sig åt skapande.
– Jag tycker det är fantastiskt roligt och spännande när de gör film och spelar musik, och brukar sitta i soffan och sticka och njuta.
Hon växte upp i Bollnäs, och engagerade sig redan tidigt i skolteatern.
– Jag har gjort ett slags klassresa. Mina föräldrar var egenföretagare, jag är den enda i min släkt som studerat vid universitet.
Eftersom hon ville bli skådespelare sökte hon till Scenskolan, men kom inte in.
– Jag fick mitt första barn när jag var 22, och valde att inte söka in igen. Det verkade mer praktiskt att läsa vid universitetet.
Ulrika Persson Fischier hade tänkt satsa på juridik, men började med filosofi och idéhistoria för att försöka förstå sig själv och sin egen tid.
Efter en djungelresa i Sydamerika bestämde hon sig för att läsa antropologi en termin, för skojs skull.
– Och vad händer? Jo, plötsligt börjar jag förstå min egen uppväxt. Antropologi handlar inte bara om skillnader utan också om likheter.
Även om hon aldrig gick Scenskolan har hon sysslat med teater hela livet även om dansen har fått större plats under senare år.
Ulrika Persson Fischier berättar om en pedagogik som får dansarna att känna sig som primadonnor.
– Det är inget halvdant hobbyprojekt. Vi skapar konst, på djupaste allvar. 3 juni ska vi framträda på Grand.
Ett starkt engagemang är arbetet för att rädda Waldorffskolan i Håga ur ekonomisk kris.
– Det orättvisa kommunala finansieringssystemet slår hårt mot små skolor.
Hon tycker om att engagera sig i skilda saker och ogillar att enbart etiketteras antropolog.
– Jag kallar mig lika gärna tangodansare eller balettdansös. Att göra akademisk karriär är inget jag eftersträvar.
2008 åkte hela familjen till Sibirien för hennes fältstudie. Hon tänkte att de skulle bo i en by, att barnen skulle lära sig språket och få kompisar.
– Mina ryska antropologkolleger tyckte inte att man kunde arbeta så. Jag trodde att det kulturella avståndet skulle vara längst till gamla män ute på landsbygden. Men den enda grupp i Ryssland jag hade svårt att förstå var mina ryska kolleger, dem jag trodde jag skulle stå närmast.
Fältarbetet i byarna var inget problem, språkbarriären till trots. Hon har mjölkat, gjort ost, badat bastu och druckit te med människor som inte alls såg sig som urbefolkning.
– Det är en konstruktion av rysksovjetiska politiker, uppburen av antropologerna.
Antropologin har hjälpt henne i många svåra stunder, som när hennes fästman plötsligt dog en månad före bröllopet, i december 2010.
– Det oväntade händer. Ska man komma någon vart måste man acceptera att man inte kan veta och förutse allt.
Det var i samband med hans död som hon började designa accessoarer och smycken.
– Jag har drivit knappologin till högre nivåer. När min fästman dog kände jag ett behov av att få världen mer konkret och begriplig. Att sortera knappar efter färg och form blev ett sätt, säger Ulrika Persson Fischier, som i dag driver egna märket Knappast Design.
Hennes nya forskning handlar om finansbranschen vid Stureplan och dess syn på risk och kris. Samtidigt är hon konsult och samarbetspartner åt bankvärlden och Finansinspektionen. Hon föreläser ur ett antropologiskt perspektiv för bankdirektörer och finansfolk.
– Antropologer studerar inte bara konstiga människor i Långtbortistan. Antropologi är relevant här och nu, på många sätt.