Jan Karlsson har jobbat i naturen i nästan hela sitt liv, och han kommer just från skogarna kring Kipplingeberg när vi träffas. I braskaminen i vardagsrummet sprakar en brasa medan solen långsamt sänker sig över Gamla Uppsala kyrka tvärsöver åkern.
Jan Karlsson växte upp i ett baptisthem i Finspång på 60-talet med pappa, mamma, storasyster och lillebror.
– Vi var fyra personer i en etta, och bytte sedan upp oss till en tvåa.
Finspång var Sveriges dåtida Bofors med företaget Stal Laval Ångturbin AB, som tillverkade turbiner.
– Finspång var en klassisk bruksort. Nästan alla män där var metallarbetare. Kvinnorna var hemma, som min mamma.
Jan Karlsson hade mycket energi som barn, spelade hockey och drömde som många andra grabbar på den tiden om att bli ishockey- eller fotbollsproffs.
– Jag tänkte aldrig att jag skulle bli skogshuggare.
Han var helt ointresserad av skolarbetet, och släpade sig igenom grundskolan.
– En lärare i sjuan la ner tid och energi på att hjälpa mig igenom. Jag kommer från en bakgrund där ingen hade studerat. Min pappa fick börja följa med ut i skogen och arbeta när han var sju åtta år. Hela sitt liv högg han timmer.
1978 kunde Jan Karlsson äntligen lämna skolan. Han började – inte 16 fyllda – som skogshuggare med motorsåg för bolaget Fiskeby, där hans far jobbade. Han skaffade egen lägenhet, mötte sin första fru och jobbade sedan som skogshuggare i tio år.
– Skogshuggare är ju en yrkesgrupp som är i det närmaste borta i dag. Men när jag jobbade fanns det kvar skogshuggare av den gamla stammen, sådana som gick ut och jobbade fast det var 32 minusgrader. Även om de skulle frysa skulle de för liv och pina inte erkänna det, säger Jan Karlsson, som under vintrarna i skogen förfrös sina tår.
– Även om det är väldigt kallt jobbar man sig varm. Det är händer och fötter som är problemet.
På 80-talet flyttade familjen till Uppsala, och Jan Karlsson jobbade en tid som skogshuggare för Holmens. Snart märkte han att det blev allt färre arbetstillfällen i skogen, till följd av skogsbrukets rationalisering och de stora skogsmaskinerna. Så i samband med byggboomen i slutet av 1980-talet började han jobba på olika byggen, bland annat för Skanska.
– Men jag trivdes aldrig med att vara byggjobbare. Skogsmiljön kändes mer lockande, säger Jan Karlsson som på 90-talet startade eget inom skogsbranschen som skogsvårdsentreprenör. Företaget blev till sist Sveriges största i branschen och hade nära 600 anställda.
– Det var en resa i sig. Företaget var min bebis som jag levde med i många år. Så, efter 17 år, förlorade jag rubbet 2008. För mig var det en situation fylld av sorg och skam.
Men just i den skamsituationen började hans gamla kunder höra av sig för att erbjuda jobb. Många anställda deklarerade att de ville fortsätta jobba för honom.
– Jag fick liksom bekräftat att jag inte hade några förtroendeproblem. Så jag började lite smått på ny kula igen för sju år sedan. Jag hade lärt mig en rejäl läxa av mina misstag, säger Jan Karlsson, vars företag Skogsvårdarna som han startade tillsammans med hustrun Åse fokuserar på skogsvård och skogsföryngring.
– Det är min övertygelse som driver mig. Jag gör något positivt för skogen, vilket är fascinerande och kul.
Sitt stora hockeyintresse har Jan Karlssom burit med sig sedan Finnspångstiden.
– Där fanns ingen elithockey, så de flesta höll på Leksand eller Brynäs. I mitt fall blev det Brynäs. Jag tror rent allmänt att det är viktigt att barn och unga har förebilder. Breddidrotten skulle inte finnas om det inte vore för eliten – och eliten skulle inte klara sig utan bredden.
När så hans son började spela hockey för Almtuna blev Jan Karlsson alltmer engagerad i hockeyn igen, och satt bland annat i styrelsen. Som ordförande för Almtuna säger han att han lider av Uppsalas pågående handlingsförlamning i de olika arenaprojekten.
– Vi har sämsta hallen i serien. Därför är det omöjligt att komma upp i nivå med de andra lagen.