Skriver om synden i kyrkan

Själv har hon suttit inne i prästgården och arbetat med en ny lärobok om svensk kyrkohistoria under 1800- och 1900-talen.
- Just nu skriver jag om kyrkosynen på 1940- och 50-talen. Det handlar om olika kyrkors sätt att se på sig själva - både inom svenska kyrkan och inom frikyrkorna.
Miljön här liknar på många sätt den Cecilia Wejryd växte upp i.
- Vi bodde på landet, i Björksta mellan Enköping och Västerås. Jag är uppväxt i ett kristet sammanhang, Har alltid haft en tro, funnits med i kristna sammanhang hela livet, gick i söndagsskola och sjöng i kör. Min bror var så mycket äldre än jag - elva år - så i praktiken var jag ensambarn.

Cecilia Wejryd rynkar pannan medan hon försöker minnas sig själv som liten.
- Jag var rätt mycket för att gå och filura för mig själv. Jag kommer i håg att jag uppfann en sagovärld som jag befolkade med en familj med fyra barn, vilket jag ju sedan också fick på riktigt. Troligen var jag inspirerad av de engelska barnböcker mina föräldrar läste för mig - det inser jag när jag läser Edith Nesbith för mina egna barn. Allt kommer igen.
I skolan gick det sisådär. Hon hade inte särskilt bra betyg.
- Jag var nog "den lilla dumma" i familjen. Jag hade en "bright" storebror och ingen press på mig, så jag lekte mig genom låg- och mellanstadiet.

Men så flyttade familjen till Sala. Cecilia Wejryd var 13, och vantrivdes med klassen, skolan och staden. Hon gjorde revolt, en revolt av den ovanligare sorten.
- För att hämnas på systemet började jag plugga ordentligt. En fantastisk biologilärare väckte mitt intresse för naturvetenskap. Hon tog med oss ut på exkursioner för att titta på bergarter och sediment. Fysik och matte blev mina bästa ämnen.
Ännu en flytt stundade för familjen, denna gång till Västerås.
- Efter tristessen i Sala var Västerås ett lyft. Jag sjöng i Mariakören under Birgitta och Bror Samuelsson. Vilken otrolig klippa han var för kyrkans musikverksamhet där.
Någon naturvetenskaplig karriär blev det inte för Cecilia Wejryd. I stället blev tanken att läsa teologi alltmer lockande, och parallellt växte hennes beslut om att bli präst fram.

Kyrkohistorien lockade redan då, så parallellt med teologistudierna avverkade hon de "intressanta läskurserna" i kyrkohistoria.
- Jag arbetade som präst i tre år, och känner mig ödmjuk inför alla människor jag mött i samtal vid dop eller begravning. Vi sitter tillsammans vid köksbordet och samtalar öppet trots att de kanske aldrig träffat mig förr, bara för att det är jag som är prästen. Jag är glad att jag är gift med en präst, så jag kan fortsätta att få ta del av det livet.
Cecilia Wejryd har sjungit i kör i nästan hela sitt liv, och är en nyttig körmedlem som kan sjunga alla stämmor utom bas. Hon lyssnar gärna på musik och sjunger tillsammans med resten av familjen.
- Ibland gör vi sångprogram som vi framträder med.
Hon strålar när hennes arbete kommer på tal, och beskriver blandningen av forskning och undervisning som "alldeles lysande".
- Kombinationen är oöverträffad. Genom att träffa studenter får jag möjlighet att se saker på ett nytt sätt, och nya forskningsfrågor väcks. Och som lärare har jag den personliga glädjen att få berätta om historia.

Cecilia Wejryd understryker att akademisk teologi har uppgiften att vara granskare av religiösa rörelser. Hennes avhandling handlar just om den starke ledaren Erik Jansson, en man hon "har tyckt illa om under hela arbetet med avhandlingen",
- Jag känner ju mest för dem som offrade och satsade allt. Religion handlar om så starka saker, och kan användas på ett fruktansvärt sätt. Dålig teologi kan leda in i det mest fasansfulla förtryck.
Så sant. Och det har vi ju sett även i modern tid. Cecilia Wejryd berättar att hon alldeles efter inledningen av Knutbydramat blev uppringd av en journalist som bad henne kommentera.
- Jag tackade nej, och svarade att jag är 1840-talshistoriker och skulle riskera att övertolka kopplingen mellan religion och sexualitet. Ingen av oss visste ännu vad som komma skulle. Ett par dagar senare uppdagades alla förvecklingar därute.