Ann-Sophie växte upp i Stockholm. Hon hade tidigt känsla för sång och musik, och gick i då nystartade Adolf Fredriks musikklasser. Som nioåring rekryterades hon till rollen som Anna-Lisa i filmen Barnen från Frostmofjället, och än i dag påminns hon om sitt förflutna som föräldralöst barn i vad som har kallats den första seriösa svenska barnfilmen.
– Alla barn i Sverige fick se Barnen från Frostmofjället som kom 1945. Skulle man vara med i en film skulle det väl vara en klassiker, skrattar Ann-Sophie och berättar att prestationen finns inskriven i Nationalencyklopedin. Laura Fitinghoffs bok har även blivit föremål för en doktorsavhandling.
– Värst var att mjölka Gullspira, minns Ann-Sophie som inte hade en aning om att filmen var så sorglig. Hon grät floder under premiären, och gråter än i dag när hon ser Barnen från Frostmofjället. När hennes barnbarn fyller nio år brukar hon ge dem en kopia av filmen. Ann-Sophie fortsatte sedan att spela barnroller på Operan och Dramaten. Hon var inte glad när hennes pappa befordrades och familjen flyttade Norrköping.
Efter studenten tillbringade hon ett år som au pair i Paris; Ann-Sophie blev tidigt förtjust i både landet och språket, och när hon återvände till Sverige började hon läsa franska i Uppsala.
Sin blivande make Hans-Göran träffade hon i Schweiz. Hon läste franska där, och han var där för att hälsa på sin berömde farbror Gunnar Myrdal.
– Plötsligt möttes vi i Geneve och jag hörde någon säga: Är inte du från Norrköping? på utpräglad östgötska.
De unga tu lade sedan ihop sina studieterminer för att kunna få en bostad på Östgötagården. Anledningen till att de gifte sig så tidigt – i år har de varit gifta i 59 år – var att det var ett krav för att få flytta in.
Senare bosatte de sig i en villa i Fålhagen, där de bodde i 46 år innan de 2012 flyttade till Thunbergsvägen.
Ann-Sophie utbildade sig till läroverksadjunkt i svenska, historia, och franska. Hon arbetade sedan som lärare i 35 år, de sista 20 på Katedralskolan i Uppsala. Hon valde att gå i förtida pension i protest mot den nya gymnasiereformen.
– Jag uppskattar bildning, och upplevde därför också – tyvärr – en stor nivellering bland lärarna.
Hon fick nys om franske författaren Partick Modiano som debuterat 1968.
– Jag skrev om hans Villa Triste som kom 1975 efter att ha gått runt i bibliotek och boklådor för att höra efter vad som var intressant, säger Ann-Sophie som också skrev ett brev till den blivande Nobelpristagaren där hon tyckte att han ”påminde om Proust” och bad även om ett möte.
– Men den rackarn hörde aldrig av sig. När han fick litteraturpriset hade jag faktiskt lust att försöka ta kontakt igen, men jag befann mig tyvärr inte i Sverige i samband med Nobelfestligheterna.
Efter pensioneringen startade Ann-Sophie som guide och startade i egen regi stadsvandringar i Uppsala.
– Jag var nästen chockerad över att Uppsala inte slagit på trumman för sig bättre.
De senaste 20 åren har makarna Myrdal tillbringat vinterhalvåret i spanska Costa Blanca. Där spelar de golf, umgås med vänner och njuter av livet. Ann-Sophie har hållit föreläsningar om spansk historia för pensionärerna därnere.
– Det är ju så roligt och spännande med historia, så vi besöker gärna historiska platser. Golfspelet tar jag inte så allvarligt på. Det är mest en social grej, och ett mycket bra sätt att träffa nya och gamla vänner och idka friskvård!