– Jag började samla på 1970-talet. Då var ingen intresserad av gamla mopeder, så jag fick flera till skänks av vänner och bekanta. På 80-talet blev det betydligt hetare med gamla mopeder, säger Carl-Henric Norman medan han poserar för fotografen med sina dyrgripar. Han är fascinerad av Strindberg och prenumererade på Nationalupplagan av författarens samlade verk. Där ingår Ockulta dagboken som tillsammans med två kommenterande böcker fyller en hel väska, berättar Carl-Henric Norman.
Han föddes i Järvsö där han bodde tills han var 14 år. Ett starkt barndomsminne – säkert förstärkt ytterligare under åren – är att Lill-Babs en gång satt barnvakt åt honom.
– Min storasyster är nio år äldre än jag, jämnårig kompis med Barbro Svensson. En gång när pappa och mamma skulle bort så blev de mina barnvakter. Jag var kanske fyra, och Lill-Babs gav mig ett trebitars paket TOY i rosa papper. Så här i efterhand misstänker jag att de tänkt ge sig i väg ut själva, och att tuggummit var en muta.
Familjen bodde i hans mormors pensionat från 1800-talet, Pensionat Björkbacka.
– Vi hade vedspis och kallvatten. När jag var 14 flyttade vi till en modern HSB-lägenhet i Ljusdal. Hela familjen blev sjuk första veckan, kanske för att vi inte mådde bra av centralvärmen, skojar han.
Efter skolan och lumpen sökte han jobb som utkörare av varor och lagerarbetare i Stockholm. Men eftersom han saknade lokalkännedom blev det kalla handen. I stället besökte han 1972 en vän i Uppsala och fick lagerjobb på företaget Berlin & Co AB som var generalagent för Sachsmotorer och en avknoppning från Nymans Verkstäder. Som så många andra engagerade han sig politiskt, och upplevde den magiska sista april 1975 då Sydvietnam blivit fritt och Vietnams ambassadör talade i Slottsbacken.
– Vi var några medlemmar från FNL-gruppen i Uppsala som inbjöds till Vietnams ambassad, där det var uppträdanden, tal och mingel.
Han bodde först hos kompisar men hittade så småningom egen lägenhet på Eriksgatan. Via Arbetsförmedlingen utbildade han sig till cykel- och mopedreparatör – fast inte utan gnissel.
– De sa att det inte fanns jobb för cykelreparatörer och tyckte jag skulle bli ingenjör eller styr- och reglermekaniker i stället. När jag sa att jag ville ha intyg på att jag skulle få jobb efter de utbildningarna. Då gav de med sig.
Efter utbildningen fick han jobb på Postens cykelverkstad där han arbetade i åtta år. Många gula cyklar har passerat hans händer, och han har bytt ut oräkneliga brevlådor på stan och på landsbygden.
1985 började han som transportledare på Postens bilbud och fortsatte sedan som transportledare för Jemz Transport.
Därefter fick han jobb som exportspeditör på ASG Flyg på Arlanda, och 1995 började han som affärsinriktad speditör på Nordisk Transport.
– Det lät kul, för jag kunde tänka mig att börja sälja också.
Men så såldes företaget och han blev arbetslös. Efter ett par veckor fick han jobb som platschef/personalansvarig på Expresservice fram till 2008. Den hösten erbjöds han leda ett projekt hos ett speditionsföretag för Baltikum/Vitryssland/Ukraina.
– Det var ingen höjdare. I samma veva inträffade Leeman Brothers-kraschen. Marknaden blev kall som is. Allt gick ner, säger Carl-Henric Norman som blev uppsagd i februari 2009. När han blivit arbetslös kände han att han ville göra en social insats, och utbildade sig till god man.
– Jag tänkte att nu när jag går och stämplar innan pensioneringen så kan jag ju lika gärna vara god man.
Så här på sommaren är det husfixande som gäller, målning, reparationer och annat. Andra sysslor han gärna ägnar sig åt så här års är att koka gelé på sötrönnbär och att göra fläderblomssaft tillsammans med grannen.
– Vi har flera hinkar fläderblomssaft som står i källaren, säger han belåtet.