På annandagens kväll år 1921 var dramatiken stor hemma hos lanthandlaren i Hållberga, Dalby. Hustrun skulle föda, och det var bråttom. Häst och släde anlände till BB i Uppsala kl tolv på natten. 20 minuter senare såg Brita Lisa Hermansson dagens ljus.
Hon gick i skola i Dalby, och skolskjuts var det inte tal om.
– Vi gick en halvmil efter landsvägen, fast det gick snabbare om vi genade genom skogen. I ryggsäcken fanns smörgåsar och en flaska mjölk. På vintrarna hade vi en yllestrumpa runt flaskan.
1932 flyttade familjen till Uppsala och Erikslund, där de övertog en stor fastighet innehållande tre affärslokaler, speceri, chark och mjölk, samt en stor våning.
Hon gick först i Sverkerskolan, sedan i Högre folkskolan och därefter en handelskurs på Tekniska skolan. Parallellt med skolan fick hon ofta hjälpa till butiken.
– Jag lärde mig vika påsar till socker, kaffe och mjöl på ett speciellt sätt så att de inte gick upp. Ofta var det tunga lyft: 50-liters mjölkflaskor som skulle flyttas till en kallvattenbassäng – och stora järnskodda pilsnerbackar som rymde 50 flaskor.
När andra världskriget bröt ut följde en omfattande hantering av ransoneringskort och kuponger.
Styckmästaren och två butiksbiträden blev inkallade, så Brita Lisa Hermansson fick börja i charkavdelningen.
– På så sätt lärde jag mig att stycka både gris och nöt. Det var ett tungt arbete för en flicka på 18 år.
Men livet var inte bara skola och arbete. Ungdomarna åkte gärna på dans, och cyklade både en och två mil till de dansbanor som fanns överallt i backarna i Uppland på den tiden.
– På Norrlands och Östgötas danser var vi jämt. Då var nationerna öppna för alla. Norrlands var innestället på 1930- och 40-talet för de Uppsalaungdomar som tyckte om att dansa.
På en dans i Bälinge bygdegård mötte hon sin Nils, som spelade i Nils Hermanssons kvintett. Fast hon kände honom tidigare: de hade bott grannar och gått i samma skola.
– Men där och då sa det plötsligt klick. Min blivande man var instrumentmakare på Sieverts musikaffär och spelade i flera orkestrar. Jag följde med honom på många spelningar, och vi förlovade oss på min 21-årsdag
1951 öppnade Nils Hermansson musikaffär tillsammans med hustrun. Nykomlingarna kände sig knappast välkomna i branschen.
– Vi motarbetades intensivt av de redan existerande musikhandlarna.
Men makarna Hermansson klarade sig trots allt. 1954 flyttade Hermanssons Musik till en affärslokal på Vaksalagatan, ett par år senare till Sysslomansgatan, och därefter till Skolgatan.
– Det var radio- och tv-apparater, bandspelare, transistorer och elinstrument som vi främst riktade in oss på. Med åren började vi satsa på grammofonskivor i stället. Jag vet varenda knep när det handlar om att stjäla lp-skivor, säger Brita Lisa Hermansson som hade örnkoll på dåtidens populärmusik.
Till nyåret 1980 stängde de butiken på Skolgatan.
– Jag minns att klockan fem i sex kom Uppsalaprofilen Erik Mattias Yrgårdh in i butiken med en ros i handen och sjöng för oss. Vi sålde ut det mesta, och min man slutade som han började: som instrumentmakare, fast med verkstad här i villan.
Det är för sina egenkomponerade kyrkotextilier som Brita Lisa Hermansson har blivit känd. Många välgjorda handarbeten har lämnat hennes händer. 1960 gjorde hon ett altarbrun till Dalby kyrka. Det skulle komma att följas av många fler: antependier, stolor och mässhakar. Hon har dokumenterat allt, och har flera pärmar fulla med dokumentation.
– Det är roligt att se allt jag jobbat med. Men det är inget jag har blivit rik på. Mycket har jag skänkt bort, eller så har jag tagit betalt bara för materialet, säger Brita Lisa Hermansson, som fick SPF:s kulturpris 2002 för sitt konsthantverk.
Hon blev änka 1989 och har i dag mycket ont i leder och rygg.
– Jag går med rullator, men klarar mig bra med hjälp av dotter, måg och barnbarn. Och så har jag en snäll granne som sätter tidningen vid dörren varje morgon.