På högstadiet drömde Johan Haglund om att bli djurvårdare och ta hand om exotiska djur, men betygen räckte inte till djurskötarutbildningen. Det är han tacksam för i dag; med tiden har han kommit att avsky allt vad djurparker heter.
Johan Haglund växte upp i Gamla Uppsala. Musiken var tidigt viktig i hans liv. Sonja Sahlström undervisade honom i nyckelharpa och 1980, då han gick i fyran, började han i de nystartade musikklasserna.
– Hälften av alla som gick där var barn till de politiker som kämpade för musikklasserna. Och så fanns det vi andra som var intresserade av musik, skojar han med en liten underton av allvar. Under de åren bytte han nyckelharpan mot elbas/gitarr.
– Steget från Äppelbo gånglåt till Pomp and circumstance var stort.
Johan Haglund var inte speciellt engagerad i skolan. Andra aktiviteter tog större plats i livet. Som 15-åring började han spela i Top Hat Big Band. Övriga bandmedlemmar var i 20–25-årsåldern.
– Vi spelade på Grand Hotel i Stockholm, på kadettbaler och forskningskonvent.
1988 började han teknisk linje på Katedralskolan, och berättar målande om skolans syokonsulent som tyckte att pojkar skulle gå teknisk linje och flickor naturvetenskaplig.
– Det var enda vägen. Allt annat var omöjligt.
Så han gick teknisk linje tillsammans med 30 killar, men insåg snart att räknandet av hålkanttryck inte var hans grej. Däremot var klassen trevlig, och tillsammans med tre klasskamrater startade han bandet The Dubs, en gång världsberömt i hela Uppsala. De spelade 60-talspop, och åkte på turné till Liverpool.
– Vi hade som gimmick att medvetet tala usel engelska. Lokaltidningen Liverpool Stars kultursida hade en helsida med oss, och rubriken glömmer jag aldrig: ”ABBA are dead, long live The Dubs”. Och i texten stod det: ”They even speak with the dialect that made ABBA famous”, skrattar han.
The Dubs deltog i flera musiktävlingar och kontrasterade kraftfullt mot övriga deltagare, oftast hårdrockband.
– Vi hade 60-talskostymer och sjöng trestämmigt, men inte helt sällan vann vi. Jag spelar fortfarande med kompisar, men vi har inga ambitioner mer än att underhålla varandra – och grannarna.
4H och Hamregården är två institutioner som påverkat honom starkt. Han deltog i sitt första 4H-läger som sjuåring. På Hamregården konfirmerade han sig, och det skulle sedan bli ett 30-tal lägervistelser där.
– Det är ett ställe som får en att växa. Man får göra saker ”på riktigt”, precis som i 4H – att lära genom att göra, säger han som fortfarande har visst engagemang för 4H. I samband med årets riksläger har han bland annat projektutbildat årets arrangörer.
Som son till en krögare hade han egna planer på att öppna krog vid Östra station. Han tog med ritningar till en kommunal tjänsteman som mest höjde på ögonbrynen.
– Jag gick fortfarande i gymnasiet då, och var nog inte helt trovärdig. Några år senare startade Katalin där, säger Johan Haglund som en tid också funderade på att öppna krog i nuvarande Galleri London, som på den tiden var som lunchmatsal för parkarbetare.
Han började spela volleyboll mest för att han ”var för dålig för fotboll”.
– Jag är lång, spänstig och hoppar högt. Volleyboll passade mig.
Han spelade först i 4H:s lag, sedan i Uppsala volleybollklubb. Från 2004 spelade han enbart beachvolleyboll, ”den ultimata kombinationen av lagsport och individuell idrott”.
– Beachvolley är roligare för det är alltid din tur. Den egna prestationen är avgörande, samtidigt som man är hjälplös utan medspelaren.
Sedan i höstas tränar han Uppsalas volleybolldamer som just segrat i vårtvåan.
– Vi har vunnit 24 set, förlorat ett, och har 8–0 i matcher, säger Johan Haglund.
Födelsedagen firar han med bandyfinal på Studenternas även om inget av de lag han önskade tog sig till final.
– Jag hade hoppats på Bollnäs som har ett härligt supportergäng, nu när inte Blåsvart hade chansen. Men Villa–Sandviken kommer att bli en rolig match, säger Johan Haglund, som hoppas att bandyfinalen åter kommer att spelas på Studenternas
– Det kommer aldrig att bli samma puls ute i det industriområde i Stockholm där nationalarenan ligger!